Det börjar med en tappad knäckemacka på golvet – och slutar i en större fråga om ansvar. Veckans ledare handlar om civilkurage, vardagliga val och varför så många problem lämnas till någon annan att lösa.
Det blev som väntat många reaktioner på förra veckans publicering om Helena och hennes LVU-placerade barn. Jag vet att det är känsliga ämnen och det fanns även de som ifrågasatte artiklarna. Det har jag full respekt för, men vissa örfilar är jag beredd att ta för att vittna om just sådana händelser som både är svåra och komplicerade att prata om. Då är det lättare att kritisera en knäckemacka som blivit liggandes allt för länge på golvet. Vad gör den där? Lokalvårdarens ansvar?
Kanske är det just den attityden som gör att även enkla konflikter blir till stora monster. Vem som helst kan ta upp den, men helst inte jag, så klart. Någon kan väl resa sig för den äldre herren som kommer ombord på tåget med en käpp i varje hand. Självklart, men inte behöver väl jag resa mig? Det här bör väl ändå landa under rubriken civilkurage? Det är samma sak i skolan eller i idrottshallen. Det kan se bedrövligt ut, men sällan är det brottslingar som varit där. Det är våra barn och ungdomar. Lokalvården kan säkert utveckla och förfina sina rutiner, men för att verkligen hålla rent och snyggt krävs en allmän uppryckning hos lärare och föräldrar som numera delar på ansvaret att fostra våra yngre medborgare.
På tåget är det naturligtvis även jag som vuxen som bör kliva fram och be våra ungdomar att resa sig för ”gubben”. Jag kom på det försent, men jag skulle bara pekat på någon av de yngre och förklarat vad som gäller. Tillbaka till knäckemackan på Kronaskolan. Varför låg den kvar? Förmodligen inte på grund av bristande rutiner, utan på grund av något annat: en växande bekvämlighet. Om ingen annan löser problemet får det ligga kvar – tills det stör mig tillräckligt.
Flera nya stora byggprojekt ligger i startgroparna. Det kunde inte komma mer lägligt. Byggnation ger energi och framtidstro. Framför allt driver det affärer. Människor som jobbar, äter lunch, klipper håret, lämnar bilen på verkstad och konsumerar i största allmänhet. Det lokala näringslivet i Ale behöver det. En extra boost.
Samtidigt håller vi tummarna för att kommunens nya stora byggnationer inkluderar personalparkering på samtliga platser – en förmån man inte alltid erbjuder – och som av politiska handlingar att döma plötsligt ser ut att kunna bli en valfråga…
Just parkeringar är det inte heller någon som vill ta ansvar för – åtminstone inte i efterhand – och det är svårare att lösa än att sopa bort en knäckemacka. En sak kvarstår dock, vill man så går det.
Glad påsk!
TEXT:
