Förra veckans artikel om att Ale kommun utreder möjligheten att sälja det nya ridhuset på Jennylund väckte som väntat starka känslor. Några sprang händelserna i förväg och ett förtydligande kan vara på sin plats. Att utreda en försäljning innebär inte att sälja till varje pris. Det handlar i detta fall snarare om att få en bild av vad marknaden värderar anläggningen till och vilka eventuella idéer det finns kring att driva den.
Jag tror att det finns idéer, men ingen som går att försvara rent ekonomiskt. Av allt att döma finns det heller ingen politisk majoritet bakom strategin att sälja ridhuset. Det känns lite som ett tidigt utspel i årets valrörelse. Moderaterna visar bestämt att de vill ta avstånd från det skanadalomsusade projektet. Frågan är om skandalen blir mindre om kommunen bestämmer sig för att avyttra det? Moderaterna har varit motståndare hela vägen. De anser inte att det tillhör den kommunala kärnverksamheten att driva ridhusanläggningar. Det finns enligt partiet privata aktörer som är betydligt bättre på det. Må så vara, men nu står det ett nybyggt ridhus i Bohus och jag har svårt att se någon vinning i att plötsligt ändra kurs. Den debatten förlorades när investeringsbeslutet togs. Frågan är väl snarare hur kommunen kan få maximal nytta av ridhuset samt hur man kan driva det så kostnadseffektivt som möjligt? Sedan tycker jag ändå att det är intressant att se vad marknaden säger och vilken prislapp de är beredda att acceptera.
Ingen kommer att gå in i en affär utan en garanti om att få ha kvar Ale kommun som hyresgäst, så hur det skulle kunna bli en lönsam historia för skattebetalarna har jag svårt att se. Så generösa aktörer finns nog inte på den så kallade ”marknaden”.
I veckans tidning startar en ny artikelserie som fokuserar på organisationer som jobbar i det tysta och främst finns till hand när livet har kantrat. Brottsofferjouren är en sådan verksamhet. När ett brott är begånget går såväl resurser som tankar mot vem som är den skyldige. Vi jagar gärningsmän med all rätt, men ofta glömmer vi nog bort offret. Hur gick det för den som blev utsatt för brottet? Där fyller Brottsofferjouren en viktig funktion och jag fullkomligt älskar deras rollbeskrivning; ”Vi är inga experter bara goda medmänniskor”. Självklart önskar vi ett samhälle där en brottsofferjour blir överflödig, men det är dessvärre en naiv föreställning. Istället får vi glädjas åt att det finns så många goda själar som ställer upp när livet har kantrat.
