Exklusivt för Alekuriren väljer Brita Karlsson att berätta om de skräckfyllda dygnen när hon dramatiskt förlorade sin livskamrat efter 60 år tillsammans. Som om det inte vore nog att hitta sin make blodig och död hemma i soffan, greps hon av polis, fördes till häktet i Göteborg och placerades i en isoleringscell.
Det är ett scenario och en händelseutveckling som är omöjligt att sätta sig in i. Det kanske var tur, har jag tänkt i efterhand, att det var en 76-årig finlandssvenska som utsattes för behandlingen. Få hade klarat av en liknande upplevelse.
Att Brita Karlsson grips inledningsvis går att förstå. Hon var ensam i lägenheten med en död man. Att hon tas med för förhör är fullt rimligt. Att hon inte får ta med sig några mediciner, 76 år gammal, måste ändå betecknas som grovt tjänstefel?
Nyhetsrapporteringen handlade sedan om en på sannolika skäl för mord gripen äldre kvinna. Vilka de sannolika skälen var har inte framkommit. Hon släpptes efter 72 timmar, då omständigheterna som talade för mord inte kunde stärkas. Så långt går mycket att förstå, hur turbulent situationen än må ha varit för alla inblandade. Det är när dörren till cellen går upp och Brita blir ombedd att lämna häktet som de stora frågorna hopar sig.
Vid gripandet fick Brita inte ta med sig några personliga tillhörigheter, såsom klocka, telefon, bankkort, nycklar eller kläder. Dessa beslagtogs och lägenheten spärrades av.
När Brita släpptes ut fick hon låna enklare häkteskläder, men ingen jacka. Hennes familj kontaktades inte och någon telefon eller betalmedel hade hon inte heller. Så vad skulle hon göra på gatan? Även om hon fått tillbaka sina nycklar hade hon inte kommit in i lägenheten eftersom polisen bytt lås under utredningen. Brita fick börja sitt liv i friheten med att gå till polisen. Där fick hon besked om att hennes beslagtagna ägodelar återlämnas inom en vecka. Skulle hon bo på gatan till dess?
I ett mejl till tidningen skriver en klienthandläggare för Kriminalvården: ”I många fall har polisen beslagtagit vissa föremål för bevisning/husrannsakan och dessa får de gå till polisen och hämta ut vid frisläppande, de sakerna finns inte på häktet. Möjligheten att få ringa anhörig eller annan nära finns innan de lämnar anhållningsavdelningen så att de har möjlighet att bli upphämtade/meddela sina anhöriga att de är på väg hem. Klienter som är i behov av biljett för att kunna ta sig hem får hjälp av kriminalvården om behovet framkommer”.
Nu vet vi efter Britas berättelse att den här rutinen fungerar inte alls. Hur vore det med lite omsorg och omtanke hos ordningsmakten oavsett vad paragraferna säger?
