Rätten till ett självständigt liv blev ett av förra veckans största lokala diskussionsämnen, åtminstone i lokaltidningens kanaler. Berättelsen om Mathilda Einarsson väckte som väntat starka reaktioner. Tjejen som sedan några år tillbaka fått assistans 28 timmar i veckan har nu fått besked om att kommunen inte längre anser att hon är berättigad till det.
Rent hypotetiskt skulle det kunna vara så. Det finns sjukdomar och funktionsnedsättningar som är tillfälliga och försvinner med åren, men i Mathildas fall råder inga tvivel. Hon behöver sin assistans för att kunna leva ett normalt liv. Det har läkarna också tydligt angivet i sina dokument. Med detta som bakgrund publicerade vi en artikel i förra veckans papperstidning. Vi spred den också i sociala medier och kunde av trafiken att döma förstå ett stort intresse. Av kommentarerna, främst i den egna mejlkorgen, kunde vi notera en viss tveksamhet och att bilden av berättelsen inte var helt nyanserad.
Det är helt korrekt. Eftersom myndigheter av sekretesskäl inte uttalar sig i enskilda ärenden blir bildens nyanser bara tydliga från ett perspektiv. Det är den stora utmaningen i dessa fall och vi får därför göra en mer noggrann bedömning. Finns det några skäl som vi inte ser till varför Mathilda skulle vägras assistans? Vår bedömning är att det snarare är mer sannolikt att hon är ytterligare ett exempel eller offer för myndighetsutövning och enskilda bedömningar. Det är inte sällan som offentlig sektor, myndigheter på olika nivåer, indirekt går en rond om vem som ska ta notan. I detta fall skulle man kunna misstänka en kamp mellan Försäkringskassan och kommunen?
Mitt på slagfältet finns ofta den lilla människan och konsekvenserna av biståndsbedömningar drabbar ytterst den som redan är begränsad. Därför är det angeläget att media och även förtroendevalda engagerar sig när tveksamheter uppstår. Vi behöver lära oss av dessa berättelser för att göra systemet bättre. Därför kommer vi att följa Mathildas kamp och rapportera oavsett utgång.
För att ge en ännu tydligare bild av Mathilda och hennes situation gjorde vi en inspelning hemma hos henne. Det mynnade ut i ett inlägg som slog knock out på alla Alekurirens tidigare rekordnoteringar. Det värmer mig enormt inombords, då det bevisar att människan bryr sig oändligt mycket mer om varandra än om den lokala fotbollsklubben vunnit serieguld.
Samma sak gäller vår rapportering om sökandet efter 23-årige Andreas. Inläggen kommenteras och delas oerhört flitigt. Förhoppningsvis kan det också göra skillnad och då finns det skäl att rysa på riktigt.
