Vårt fokus förflyttas snabbt i dessa dagar. För bara några månader sedan var det en stundande flyktingvåg från Syrien och Mellanöstern som oroade oss. Den uteblivna vintern var ett bevis på den klimatkris som på allvar bekräftade sin närvaro. Sveriges starkaste klimatkämpe, Greta Thunberg, vädjade till världen att begränsa flygandet. Hon kunde aldrig drömma om att få det gensvar hon fick en kort tid därefter. Sedan mitten av mars har världens flygtrafik mer än halverats (SVT 29/3) och flera av branschens tyngsta aktörer bedriver bara 10% av sin verksamhet idag. Bilder och filmer kablas nu ut över klart skinande vattendrag. Den tidigare smogen som vilat tungt över storstäderna har förbytts till ren luft och citykärnor har börjat andas igen. Borde vi inte fira?
På sätt och vis ja, men vi har också fått en nota att betala. Världsekonomin är i gungning, en massarbetslöshet drar fram över kontinent till kontinent. Priset vi får betala när planen står på backen och ekonomin tvärnitar tilltalar ingen. Riktigt så långt hade inte vårt klimatvänliga sinne kommit. Det gick för fort. Lika lite som vi gläds åt en kraftigt förbättrad livsmiljö lika lite tänker vi på alla de flyktingar som är på väg utan destination. Krisen för dessa människor har knappast förbättrats under coronapandemin, men vårt fokus ligger just nu på smittspridning, dödstal och antalet IVA-patienter. Det är egentligen inget konstigt. Vi är oss själva närmast, men nog är det intressant hur snabbt vårt fokus förflyttas?
Lokalt fylldes tidningen med rapportering om skenande byggkostnader för det pågående ridhusprojektet i Bohus. Kostnaderna kommer att ha fördubblats från ursprungsbudgeten när det väl är dags för bandklippning, ändå kan jag lova att ridhusskandalen i Ale är det sista vi kommer att prata om när 2020 summeras. Allt blir sekundärt i vår enade kamp mot coronan som hotar oss alla, men framför allt våra äldre medborgare.
Vi gör självklart helt rätt i att hylla våra egna hjältar. De som tar emot våra sjuka och vårdar de som behöver hjälp att klara den verkliga krisen, dagarna när lungorna inte längre andas själv. Dessa hjältar som inte längre minns att en arbetsdag är åtta timmar, utan stämplar ut efter 13 timmar långa pass för att vila några timmar innan de återvänder till vården. De är tveklöst våra hjältar, men kvar finns också de som vi tidigare applåderade. Läkare utan gränser sliter sitt hår i flyktingläger där verkligheten inte har förändrats till det bättre. Hos dem är coronaviruset bara en av utmaningarna. Glömde vi av dessa medmänniskor när vi stängde gränsen?
