När Sverige som nation tvingades sluta samman och gemensamt tydligt markera sin avsky över de hot och rasistiska uttalanden som en av fotbollslandslagets hjältar, Jimmy Durmaz, utsattes för efter en sekunds olyckligt vägval i matchen mot Tyskland, kändes det skönt att vara från Ale. Här pågår redan flera viktiga värdegrundsprojekt som bland har till avsikt att motverka rasism. Jag tänker på Ale United, en gemensam satsning på ungdomsfotbollen mellan Ahlafors IF och Nödinge SK, där det också finns ett särskilt lag ”International” för att underlätta integration av nyanlända. Ale United jobbar målmedvetet och strategiskt med sin värdegrund för att stärka kamratskap och gemenskap både över generationer och kulturer.
Det är när en spelare som Jimmy Durmaz, stolt representant av de blågula färgerna, får mottaga dödshot till sig själv och sin familj, blir hänvisad till att ”åka hem till sitt turkland” som vi förstår vikten av att fostra nästa generation med rätt värderingar. Det måste självklart alla bidra till. Föräldrar och skola i synnerhet, men också föreningslivet har ett ansvar. Oavsett vem som har skrivit vad om Jimmy Durmaz så finns det en gemensam nämnare – kärleken till fotbollen. Det är den som förenar oss och kan vi genom idrotten visa vägen på alla nivåer, inte minst i ungdomssektioner, har vi mycket att vinna. När landslaget manifesterade dagen efter förlusten och Jimmy Durmaz höll ett numera världsberömt tal om ”fuck rasism” kändes hatet som spridits tämligen uddlöst. Det var en tydlig markering i en fråga som vi aldrig tycks sätta punkt för. Rasism beter sig som en kork under vattnet och dyker upp igen till ytan så fort vi tittar bort.
Alla värdegrundsprojekt till trots så kommer vi alltid att få brottas med hot och hat så länge vi fortsätter att skapa lätta kanaler att publicera dem i. Sociala mediers baksida är att det är lika enkelt att sprida kärlek som hat. Som tidningspublicist har ansvarig utgivare ett personligt ansvar för allt som trycks. Det betyder att någon kan komma att ställas till svars tämligen omgående om en insändare med riktade hot mot en enskild individ publiceras. Det tycker jag är bra. I Sverige är detta reglerat i en grundlag och många är medvetna om vad som gäller. Det är ytterst sällsynt att en insändare till exempel stoppas på grund av hat eller hot. På Facebook publicerar vi fritt och även om det som ibland skrivs polisanmäls leder det sällan till någonting. Utredningsarbetet är komplicerat och avancerat med falska konton och okända avsändare. Facebook är inte heller kända för att vilja delge information kring användarna. Personligen har jag valt att lämna Facebook under återstående delen av fotbolls- VM. Det kommer inte att påverka någon, men det känns bra. Handlingen är mer riktad mot det ansvarslösa upplägg som sociala medier bedrivs under, där den ansvarige allt för lätt kommer undan.
Så vill inte jag ha det. Du får stå för vad du skriver och ta konsekvenserna av det. Facebook som företag och dess användare måste omfattas av ett tuffare regelverk, annars kommer Durmaz-incidenten vara vardag. Skärp straffen och statuera exempel på att uttrycka hat och hot. Låt dessutom de företag som gör det möjligt att publicera dem få ta sitt ansvar.
