På torsdag är det första maj. Arbetarrörelsens högtidsdag som jag själv mer ser som åsiktens dag. Ett tillfälle där de stora frågorna och perspektiven numera tar mer plats än den klassiska diskussionen om A-kassan och karensdagar. I tider där demokratin faktiskt hotas är ett perspektiv större än den enskilde löntagarens plånbok motiverat.
Det blir min 27:e demonstration som jag bevakar på plats. De digitala varianterna under pandemin 2020-2021 duckade jag för. Första maj ska firas fysiskt, utomhus oavsett regn och rusk. Jag har fått se hur de röda flaggorna och plakaten med skarpa budskap plötsligt fått sällskap av partimotståndare längs demonstrationsvägen som de senaste tio åren varit förlagd till centrala Älvängen. Första maj har blivit åsiktens dag, där även partier utan koppling till arbetarrörelsen gör sin röst hörd. Det är en positiv utveckling, så länge det inte blir konfrontationer. Att alla på något sätt lyfter blicken och pratar om samhället vi gemensamt är en del av känns lika meningsfullt som viktigt.
Vi är många som är uppväxta i ett samhälle där demokrati och solidaritet har varit självklara byggstenar. För första gången på länge ser vi nu hur demokratin faktiskt är hotad även i västvärlden. Hur är detta möjligt? Hur kan krafter som förordar diktatur och överstatlighet vinna terräng? Någonstans har det gått väldigt snett.
Jag påminner mig själv om hur jag vid flera tillfällen skrattat åt långa förvisso välformulerade tal under första maj, där vi som lyssnat förmanats att inte ta något för givet. Plötsligt rullade ryska pansarvagnar in i Ukraina, ett grannland till våra vänner i Europa. Skrattet fastnade i halsgropen. Demokrati, åsiktsfrihet och framför allt en fredlig dialog är inte längre lika självklart. Det som känts som överdrifter på första maj, något som fått mig att småle och betrakta som skrämselpropaganda, har blivit ett otäckt uppvaknande.
Det har nu gått över tre år sedan den fullskaliga ryska invasionen ägde rum och diktatorn i öst verkar ha fått en ny vän på andra sidan Atlanten. Det närmast otänkbara håller på att hända. Att första maj i år ska handla om en ny riktning för Sverige må vara hänt, men nu mer än någonsin behöver vi prata om grundbultarna i vårt västerländska samhälle. Demokratin, möjligheten att demonstrera, måla plakat och uttrycka åsikter är inte längre lika självklar.
