Trots att vi är på tryggt avstånd från det fasansfulla kriget i Ukraina påverkas vi dagligen av nyhetsrapporteringen som vittnar om händelser vi aldrig trodde skulle ske i modern tid. Vi trodde nog alla till mans att mänskligheten lärt sig av historien och Europa med grannar aldrig mer skulle behöva uppleva krigets fasor. Så var det inte. Den 24 februari 2022 inledde Ryssland en total invasion av broderlandet Ukraina. Hänsynslöst bombas såväl militärt viktiga mål som civila byggnader likt skolor och sjukhus. Det är ofattbart och svårt att greppa, då det ytterst är människor som utför handlingarna. Varför lägger inte militären ner sina vapen? De vet ju att de är bröder och systrar.
En konsekvens av kriget är att människor tvingats till flykt. Många har fått starta om sina liv, vilket är en utmaning i sig. En del lyckas, andra inte. En av nycklarna är så klart språket. Det är ingen sensationell slutsats, men jag blir alltid lika förvånad när man träffar flyktingar som berättar att det svenska språket inte går att lära sig. Indirekt handlar det om att de inte har erbjudits tillräcklig hjälp för att komma in i det. Snabbaste vägen till att lära sig ett nytt språk är att komma in i en vardag. Ett bra exempel är den ukrainske läkaren Viktor Kostyakov numera bosatt i Älvängen som tack vare att Sahlgrenska satte honom i arbete är på god väg att lära sig svenska. Han visar att det går även om man inte är purung. Med språket i ryggsäcken blir det lättare att fortsätta resan i det nya landet och möjligheten att etablera sig på arbetsmarknaden ökar markant. Det råder därför inga tvivel om vad insatserna ska bestå av när vi i tider av kris och krig öppnar våra gränser och hjärtan.
Läs också: Läkaren flydde kriget – började om i Sverige
När man lyssnar på berättelser av de som flytt krig och omänskliga katastrofer blir man alltid tacksam för att ödets lott placerat mig i just Sverige. Inflation, stigande räntor och kronans ras känns då som helt överkomliga bekymmer. Vi oroar oss aldrig för om det finns vatten och bröd, om telefonen går att ladda eller om vårdcentralen finns kvar imorgon. Vi pratar med grannen om vi ska låsa elpriset över vintern eller inte. Vi diskuterar aldrig om det kommer att finnas ett fungerande elnät. Infrastrukturen med vatten, vägar, järnvägar, el och IT-kommunikation är självklara beståndsdelar i vårt samhälle. Det var det också i Ukraina, men över en natt förändrades allt.
Att ens försöka sätta sig in i den förändrade livssituation som många ukrainare tvingats göra är närmast omöjligt. Den kamp som Ukrainas folk nu utkämpar kommer att vara ett viktigt kapitel i kommande historieböcker. Jag hoppas att även vi blir omnämnda för att vi stöttade och bidrog med allt vi kunde, inte minst genom att ta emot de som tvingats på flykt – och att vi släppte in dem i samhället, gav dem ett nytt språk och därmed nyckeln till en ljusare framtid.
