Befolkningsprognosen skrivs ner i hela landet – så även i Ale.
Det föds allt färre barn och samtidigt pågår också en allt stramare migrationspolitik.
Bakgrunden till förändringarna är olika – faktum kvarstår att välfärdens personalbehov ökar.
Jag har inte borrat i frågan än, men den demografiska utvecklingen med färre barnfödslar är bekräftad. Likaså att befolkningsprognosen kommer att skrivas ner i ett tioårsperspektiv. Det talades om att Ale kommun skulle nå 39 000 invånare fram till 2035. Den siffran kommer att justeras. Den yngre generationen väljer i allt större utsträckning att antingen inte skaffa barn alls eller åtminstone inte så många. Jag väljer att tro att det är en tillfällig svacka. Skälen är flera. En starkt bidragande orsak är de sensate sex årens dramatiska utveckling med pandemi, krig och ekonomisk oro. Att bilda familj är kopplat till framtidstro och att den har naggats i kanten på sistone behöver ingen professor förklara för mig.
Konsekvenserna ser vi inte direkt. På sikt blir det däremot riktigt utmanande. En professor kan säkert konstatera att den demografiska utvecklingen jämfört med behoven varit fel länge. Det borde ha fötts betydligt fler barn länge. Pensionsavgångarna för alla födda på 1950-talet har varit stora och plötsligt skriker tidigare statusyrken efter personal. Att utbilda sig till så kallade välfärdsyrken inom offentlig sektor är ett säkert kort att spela för de som ska välja jobbväg idag. Att bli lärare, förskollärare, läkare, sjuksköterska och undersköterska är att vara garanterad arbete i framtiden – och detta oavsett den demografiska utvecklingen med färre barn. Så stora är pensionsavgångarna.
En annan faktor är att skola, vård och omsorg tvingas ta in personal utan behörighet i brist på annat. Blir antalet utbildade lärare fler minskar behovet av personal utan legitimation. Samtidigt konstateras ofta att antalet vuxna i skolan behöver bli fler för att skapa en trygg och bra arbetsmiljö för såväl lärare som elever. Personalgruppen som ska säkra ”arbetsmiljön” behöver sannolikt inte lärarlegitimation.
Problembilden tonar upp i storlek när vi ser att nästa generation inte väljer att utbilda sig till yrken inom skola, vård och omsorg i samma utsträckning som behoven. När vi då samtidigt har stramat åt migrationspolitiken så att många tvingas och väljer att återvandra får inte jag ihop kalkylen. Det kanske en professor får, men inte jag. Att det krävs förändringar i sättet att hantera migrationen och kanske framför allt segrationen, där nya svenska medborgare inte alltid fått den lättaste vägen in i samhället. Att bussförare är ett bristyrke är ett tydligt bevis på detta. Här krävs inga högskolepoäng – med en arbetslöshet på runt 8 procent – finns det ett systemfel. Vi talar om cirka 500 000 människor. Någon måste väl vilja köra buss? Eller är det dem vi skickar hem?
En stram migrationspolitik får inte äventyra att lärare, läkare och för den delen bussförare lämnar landet.
TEXT:
