Trots att alliansen i samverkan med Miljöpartiet och Framtid i Ale meddelat att de ämnar ta över den politiska ledningen i Ale reser sig många frågetecken. Alla undrar naturligtvis hur strategin för att genomföra olika politiska initiativ kommer att se ut. På den frågan finns ännu inga svar. Sverigedemokraternas besked i ett inlägg på veckans debattsida understryker hur svårt det kommer att bli. De tänker precis som de sagt under hela valrörelsen inte att stödja några förslag i frågor de inte fått medverka i. De kräver ett inflytande motsvarande det stöd som väljarna givit dem i valet. Utspelet är väntat och helt logiskt. De resonerar likt övriga partier. Problemet är att de inte lyckats vinna förtroende hos någon att samarbeta med. De är på samma dans som övriga och sträcker ut handen till allt och alla, men likt förbaskat är det ingen som tackar ja. Bilden av en utfrusen medmänniska mår vi nästan alltid illa av. I skolan kallas det mobbing och har första prioritet att åtgärdas omgående. Det finns tydliga och innehållsrika handlingsplaner för att skyndsamt motverka det som pågår och förebygga att det ej sker på nytt. På arbetsplatsen kallar ledningen eller facket till samtal så fort en konflikt närmar sig. Det är så vi är fostrade. Att genom dialog skapa förståelse för varandras olika åsikter. Att vägra samtala med någon accepteras varken i skolan eller på en svensk arbetsplats. Det finns ett undantag och det gäller förtroendevalda i kommun, landsting och riksdag. Våra makthavare är exkluderade. På deras nivå är det helt okej att öppet och brett deklarera att hen eller dem ”vägrar jag tala med”.
Ingen har krävt att någon ska samarbeta med någon de inte delar samsyn med, men att vägra samtala – att inte ens lyssna på förtroendevalda som röstats fram av nästa 20% av väljarna känns faktiskt väldigt odemokratiskt. Just den här totala vägran kommer att bli dyr och kostsam. Att inte kunna finna en gyllene medelväg är oförståeligt. Ingen vet vad SD kommer att kräva. Ingen har ju ens vågat prata med dem. Att vägra samtala kommer att innebära ett haveri för många politiska ledningsgrupper, så även i Ale. Det finns förvisso en möjlighet och det är att förankra idéer på den röda sidan. Det skulle i Ales fall i så fall innebära att ytterligare 13 mandat i fullmäktige står bakom de förslag som den nya alliansen lägger. Men även det kommer så klart att kosta. Med andra ord kommer det inte bli tal om att genomföra några större ideologiska förändringar, utan det blir sannolikt mest krampaktiga kompromisser som kommer att prägla politiken.
Nu ska vi inte svartmåla, men det är klokt att inte ställa för höga förväntningar på det ”nya ledarskapet”. Det kommer att bli svårt att både leda och navigera i det rådande landskapet. Ansvarsfulla och brett förankrade beslut kan ju faktiskt bli en styrka på lång sikt. När ingen och inget är självklart krävs det genomtänkta strategier och beslutsförslag. Om man lyckas med det finns det bara vinnare.
