Katten vet om jag inte har burit på kommunens mest kända benbrott? Strategin att offentliggöra ”tennisolyckan” i höstens första nummer gjordes mest för att redaktionen skulle slippa ett antal frågor om vart chefredaktören tagit vägen. Inte var det tänkt som en allmän önskan om blommor, uppmuntrande hälsningar och vädjan om att hålla alla dörrar öppna. Så blev det emellertid och jag är nu efter tre månaders sjukskrivning skyldig en hel kommun ett stort tack. Att ett benbrott skulle innebära en så total utslagning kunde jag inte föreställa mig i den värsta av världar. Därför har all hjälp från både de som står mig nära och alla de som kommit i min väg betytt oerhört mycket. Jag vet inget bättre sätt att uttrycka mig än att säga just tack.
Tre månader kändes som en evighet, men det har gått snabbt. Även om de första veckorna med benet i högläge inte bjöd på så stor underhållning gick de att uthärda.
Att gå från ett arbete som är ganska intensivt och innehållsrikt till en vardag i soffan som bara handlar om att äta smärtstillande innebar en brutal förändring. Det var som om någon slagit mig i huvudet, kastat in mig i en mörk källare, slängt nyckeln på utsidan och gått därifrån. Att plötsligt leva ett liv utan att få tillhöra ett sammanhang, att inte få bidra och hjälpa till var inledningsvis tufft för mig. Jag tror däremot att erfarenheten därav blir nyttig för framtiden. Företaget jag har varit sjukskriven ifrån är inte detsamma som företaget jag nu återvänder till. Människor har växt och det vill jag gärna se att de fortsätter att göra.
Vilka är då erfarenheterna av detta olyckliga benbrott och långa sjukskrivning? Det första och viktigaste är att vården fungerar när du väl behöver den. Ambulansen och akutmottagningen i Kungälv var suveräna. De fick mig nästan att tro att benet skulle läka under natten… Det andra är att noggrannheten kring att fylla i Försäkringskassans formulär är av yttersta vikt. Jag ville verkligen att allt skulle bli rätt och använde därför både digitala och vanliga skriftliga blanketter. Jag skickade med e-post och med vanlig post. Alla uppgifter var korrekt ifyllda och inget ifrågasattes. Den 5 augusti var allt inskickat, den 20 oktober kom första utbetalningen! ”Du hade tur, det gick snabbt!” Försäkringskassan förstod inte alls varför jag undrade hur det kunde ta sådan tid.
Jag blev väldigt väl omhändertagen på Kungälvs sjukhus och efter några mindre sammanstötningar fungerade allt som det skulle. Ändå är det tre andra verksamheter som har imponerat mest på mig. Ambulanssjukvården, Nödinge vårdcentral och Älvängens Fysioterapi har mycket gemensamt. De har ett synsätt som är märkbart när du väl hamnar hos dem. Du är inte patient, du är kund. Jag tror inte att det i grunden handlar om att de driver sina verksamheter i privat regi, utan mer om att de har valt samma fokus och har samma inställning. Det är detta förhållningssätt som måste prägla all vårdverksamhet oavsett den bedrivs i offentlig eller privat regi. Jag tror det är möjligt. För övrigt undrar jag om inte sjukhusen skulle må bäst av att drivas i statlig regi. De eviga diskussionerna om pengar och resurser känns tröttsamma. Det ska dessutom inte skilja något om du bryter benet i norra eller södra Sverige.
Det ska bli intressant att följa ambulanssjukvården i Ale som hastigt – och som det känns nu – mindre lustigt, övergår i regionens regi 1 december. Nolambulansen som det privata företaget har kallat sig orkar inte längre. Uppdragen ökar, men inte de ekonomiska ramarna. Att regionen nu väljer att själva ta över innebär med stor sannolikhet att prislappen blir ännu större. Nolambulansen har varit regionens billigaste, mycket tack vare engagerade entreprenörer. Nu måste pengarna fram och de finns inte i överflöd i vården så frågan är vem som får betala? Barnpsykiatrin? Hjärt- och kärlsjuka?
