Tänkte denna veckan bjuda på två goda råd, eller tips om ni så vill. Har ni någon gång funderat på att ta er till Pelarteatern i Ahlafors fabriker, men fortfarande inte gjort det? Gör det nu. Ett bättre tillfälle får ni leta efter. Just nu ger Nol-Alafors kulturförening sin version av världens mest spelade pjäs, Råttfällan, av Agatha Christie. Söndagens föreställning som jag själv såg var rent utsagt förbluffande bra. Inte för en sekund slås man av tanken att detta är ett gäng amatörer, unga sådana, ideellt hårt arbetande dessutom. Uppsättningen är magnifik in i minsta detalj, in till det minsta gråa håret på den ack så charmige men bitska Mrs Boyle. För tre veckor sedan besökte jag gänget som då repeterade för fullt. Ingenting var klart, allt var att beteckna som en mindre byggröra – förvandlingen var total i söndags. Varje replik satt som den skulle, allt var som om de mest professionella inom teater hade varit med. Det var helproffsigt och underhållningen var trollbindande. Tyvärr var vi väldigt få som lät oss trollbindas och det var min söndags största sorg. Detta härliga gäng är värd en stor publik. De är suveräna, gott folk. Ta er till Pelarteatern och njut av ungdomlig entusiasm – briljant briljans – om jag får säga det själv. Ni hittar gruppens speldagar på (www.pelarteatern.com). Usch och fy, så får man inte göra egentligen. Det räknas som reklam och ska beskattas… Jag är beredd att ta mitt straff, bara Pelarteatern får vad den förtjänar, en stor publik.
Tips nummer två. Läs insändaren om Krossa idealet på sidan 16. Det är en tidigare elev i Ale gymnasium som har författat några kloka och mycket tänkvärda rader, inte om Ale gymnasium, utan om livet vi alla lever. Insändaren publicerades i Göteborgs-Posten tisdag 30 mars. Jag tyckte den var så suveränt välformulerad att vi bad om lov att få trycka den även i Alekuriren, särskilt roligt eftersom signaturen har en bakgrund här. Andemeningen är så viktig – vi duger som vi är. Jakten efter idealet måste ta slut, men jag är rädd att det måste eskalera först och det har nog inte skett än. Jag tror inte signaturen till den bästa insändare jag läst på länge har några onda tankar om de som tränar flitigt på gymmen, bara de gör det för sin egen skull, inte för att efterlikna ett ideal som någon annan målat upp.
Var på en föreläsning med Pär Johansson, mannen bakom Hudiksvalls glada teater med funktionshindrade. Det var ta mig….snudd på lika bra som veckans insändare om att krossa idealet. Han har fått personer som inte kunnat tala innan att spela teater och sjunga på Broadways stora scen. Hur? Genom att lyssna, kommunicera med dem och fylla dem med självförtroende. Det är en viss skillnad på det och kommentarer som ”det klarar du aldrig, det är inget för dig med down syndrom”.
