Den här veckan publicerar vi en liten lokal vandringsguide. Polina Skog som är denna tidnings ansvariga redigerare har fascinerats över Ales vackra natur. Plötsligt bestämde hon sig för att upptäcka den på riktigt och vart går man då? Upp på Angertuvan så klart!
Det finns en särskild frid i att vandra i naturen. Det är på sätt och vis som att kliva in i en annan värld, där tidens gång inte längre styrs av möten, måsten och mobilen som ständigt pockar på uppmärksamhet. I skogen existerar en annan rytm – en långsammare och mer harmonisk takt. Tempot i skogen är definitivt mer anpassat efter oss och vi borde naturligtvis söka vår tillflykt till naturen oftare. Att vandra har blivit populärt. Kanske är det en flykt från stress och måsten? Möjligheterna att vandra i Ale är enastående. Förhoppningsvis är några av våra förslag nya för er och då har ni något att se fram emot i höst.
Att vandra handlar inte bara om att röra sig framåt, utan om att vara där, i varje ögonblick. Man stannar upp för att betrakta en gammal ek och inte sällan funderar jag på vad träden hade kunnat berätta om de bemästrat den konsten. Tänk vad träden har fått uppleva! Det finns ekar som passerat 1000 år. Det har ju hänt en del under de senaste tusen åren så tänk om träden kunnat tala…
Det finns något djupt terapeutiskt med att låta tankarna flyta fritt medan man vandrar. Ingen stress, inga störningar – bara den naturliga rytmen av fotsteg mot mark, andetag och den ständiga växlingen mellan solljus och skugga. Stigarna är ofta slingriga och ibland oväntade, men precis som i livet leder de oss till slut alltid framåt, på ett eller annat sätt.
Ibland funderar jag på hur ofta vi missar dessa ögonblick när vi lever våra vanliga liv, ständigt jagandes efter nästa sak att göra eller nästa plats att vara på. Naturen påminner oss om att det finns en annan väg, en där vi kan sakta ner, se oss omkring och bara vara en del av något större. Kanske är det just det som vandring handlar om i slutändan – att hitta tillbaka till enkelheten, till lugnet och till sig själv. Jag vet att varje gång jag går ut i skogen, så lämnar jag lite av vardagens tyngd bakom mig för att sedan återvända med en nyvunnen frihetskänsla. Inte sällan händer det att man hittat lösningen på ett problem under promenaden. Det bästa är att även nästa gång jag får för mig att vandra en sväng, vet jag att skogen står där och väntar – tyst, stilla och alltid redo att ta emot mig. Några berättelser lär jag aldrig få från träden, men de skänker mig så mycket annat.
