Allt är inte lika roligt att behöva rapportera om, men vi måste likt förbaskat göra det. Våra resurser för att gräva i riktigt stora problemen är dock begränsade. Det är tidskrävande och kostsamt. Som annonsfinansierat media, utan intäkter från läsare i form av prenumerationer är det tyvärr en omöjlighet. Vi får istället göra det bästa möjliga, men jag oroar mig nästan varje vaken timme för hur samhället kommer att utveckla sig när Göteborgs-Postens dagar är räknade. GP har trots allt varit ett självständigt media med både kompetens och resurser att granska de mest komplicerade ärenden både i den privata och officiella sektorn. Jag är inte så naiv att jag tror att människorna kommer att bli mer rättvist behandlade om oberoende ögon slutar att titta in bakom pärmarna. Det blir ett hårt slag för demokratin och ännu värre för den utsatta människan. Låt oss därför hoppas att Stampen hittar en framkomlig väg genom rekonstruktionen och vi som valt att betala både en och två prenumerationer för hålla draken flygande vinner slaget.
Som sagt det är vår skyldighet som media att använda de reurser vi har att belysa vardagens orättvisor, stora som små. Alla kommer vi inte att upptäcka, alla kommer inte att välja att träda fram eller ens vilja ha medias inblandning.
Förra veckan var det Anna som gav oss en inblick i hur bostadsbristen skapar otrygghet. Hon blottade även vilka konsekvenser detta har fått för sina barn. Reaktionerna var självklart många. Det är en stark och otrevlig läsning, men vad händer om vi inte berättar den. Blir det bättre eller sämre? Det kan vi säkert tvista om, men att familjen är i behov av en bostad 1 augusti vet vi. Jag har blivit påmind om att det är fler som upplever liknande behov. Därför krävs att någon gör en objektiv bedömning.
I Sverige och samtliga FN-nationer väger barnperspektivet tungt i den här typen av bedömningar. Det var också skälet till att vi valde att berätta om fallet ”Anna”. Här har läkare, kurator, rektor och lärare påtalat vikten av att barnen får bo kvar. De har bytt skola, klasskamrater och lärare tillräckligt många gånger. Konsekvensen har blivit att de lider av psykosomatiska besvär. Dessa finns dokumenterade. De lär inte försvinna om Individ- och familjeomsorgen väljer att rycka upp familjen från tryggheten.
I veckan bekräftade ansvarig handläggare sitt avsked. Det gör att beskedet om var familjen ska bo fram över dröjer. Anna är van att vänta, van vid oro och otrygghet. Men hur var det med barnperspektivet? Den 20 juni skickade ansvarig läkare ytterligare en orosanmälan till IFO rörande Annas 9-åriga dotter. ”Bedömer att det en mycket stor risk för försämrat mående om bostadssituationen ej löses. Dessutom innebär det att den tillit till skola och socialtjänst som nu har upparbetats skulle påverkas negativt och traumat skulle därmed kunna riskera att bli än sötrre för ”Sara”.
Om nu barnperspektivet har någon betydelse i realiteten bör väl svaret på Annas bekymmer vara givet.
