Snart har två månader av valåret 2018 löpt ut. Eftersom ett valår är något kortare och avslutas redan kvällen den 9 september kan vi konstatera att det återstår blott sju månader. Med hänsyn till det är temperaturen i den politiska debatten skrämmande låg. Finns det inga politiska ambitioner kvar? Är det ingen som vågar profilera sig? Ska samtliga partier ägna sig åt ringdans och hålla varandra hårt i handen? Vänsterpartiledaren Jonas Sjöstedt har en poäng när han säger att både (S) och (M) går mot mitten. Snart har vi en enda grå massa som om de planerar att regera tillsammans kommer att påminna mycket om en ringdans, där alla på ett eller annat sätt måste hålla varandra i handen. Vad innebär detta i förlängningen?
Tja, med stor sannolikhet blir det en ganska sval politisk debatt. Väljarnas påverkan minimeras, då det mesta avgörs i slutna rum där vem som tyckte vad aldrig når ut till oss som röstar. Det kommer istället att heta; ”Vi har kommit överens om att hantera situationen så här…” Jag har gillat att det alltid har funnits en tydlig skiljelinje mellan våra olika partier, men epoken med flerpartisystemet kanske snart är förbi? I riksdagen blir det Sverigedemokraterna å ena sidan och Vänsterpartiet å den andra. I mitten har vi sen den grå massan som desperat letar efter ett sätt att försöka profilera sig som allt annat än grå. Samtidigt är de beroende av varandra så det ser ut att bli – ja, just det, en ringdans.
Lokalt är Ale en ganska bra spegel av rikets demokratiska problem. Här har alla utom SD och Framtid i Ale gått samman i en så kallad skolöverenskommelse. Den omfattar även att inte debattera skolfrågorna offentligt. Med andra ord en ringdans om den viktigaste frågan. Ingen offentlig debatt, ingen möjlighet för någon att lägga sig i… Bra eller dåligt? Bra att fokusera på frågan och söka breda partiövergripande lösningar, dåligt att inte våga debattera frågorna offentligt med varandra och väljarna (läsarna).
Vart fjärde år väljer vi vilka som ska representera oss i kommun, region och riksdag. Vad de tycker och hur de agerar är ju därför ganska centralt att veta. Hur tongångarna går i den så kallade överenskommelsen vet inte vi som röstar. Vi vet bara att den hittills har burit frukt, men det hjälper inte väljarna när de ska gå till urnan i september.
När vi ringer och frågar hur politiken ser på fallet ”Malin Apel” och kommunens agerande för hennes handikappade son får vi inget svar. Jo förresten, att de inte kan kommentera enskilda ärenden. Även i denna känsliga fråga håller politiken varandra hårt i händerna. En ringdans som innebär förtvivlat svåra konsekvenser för en enskild alebo. Att kommunens tjänstemän väljer att avstå från att kommentera enskilda ärenden kan jag till viss del förstå, men att våra folkvalda – de som representerar aleborna – väljer att inte ens uttala sig generellt om hanteringen är oacceptabelt. Som väljare har vi rätt att kräva svar om hur politiken ser på en aktuell situation. Det duger inte att svara; ”Inga kommentarer”, när känslan är att en hel kommun protesterar.
När ett fall som ”Malin Apel”, vars stöd för sin handikappade son är begränsat, rullar i riksmedia borde politiken koka. När media beskriver en så horribel situation bör de vara måna om att vara rätt underrättade. Att informera sig brett om ärendet – inte bara lyssna på tjänstemännen. Vi frågade därför huvudpersonen om någon enskild politiker har varit i kontakt med henne. Svaret var nej. Inte någon har ringt. Det måste således vara en alla tiders största och värsta politiska ringdans när inte en enda folkvald i Ale väljer att engagera sig i ett ärende som givit vår kommun så stor negativ publicitet.
