Som många andra har jag beundrat Stefan Lindströms musikaliska begåvning. Efter veckans nakna intervju undrar jag om inte hans mod att berätta är större än talangen att hantera violinen? Den psykiska ohälsan måste flyttas upp på dagordningen.
Sveriges psykvård befinner sig i en kris och det är hög tid att vi slutar blunda för problemet. Vi lever i ett samhälle där vi ständigt tar del av rapporter om en utbredd psykisk ohälsa, inte minst bland unga människor. Jag är dåligt insatt i hur dagens system fungerar, men hör ofta berättelser i samma tonläge och den präglas av uppgivenhet. Väntetiderna till en psykiatriker kan i sig vara långa och utredningen som följer än längre. Människor som redan befinner sig i en sårbar situation tvingas vänta veckor, ibland månader, för att få den hjälp de desperat behöver. För många är detta en väntan som de helt enkelt inte klarar av. De riskerar att falla djupare i sitt mörker och i värsta fall kan det få tragiska konsekvenser. Det är hög tid att vi ser den mentala ohälsan för vad den är – ett av vår tids största folkhälsoproblem. Vi måste våga investera i långsiktiga lösningar, prioritera förebyggande insatser och se till att de som söker hjälp inte möts av en stängd dörr. Det är, om jag förstått saken rätt, inte heller ovanligt att personer bollas runt mellan olika instanser utan att någon tar ett helhetsansvar. Det är ett system där människor riskerar att falla mellan stolarna. Det är oacceptabelt att vi i ett av världens rikaste länder inte kan garantera en värdig och effektiv psykvård.
Stefan Lindströms berättelse är jobbig att ta till sig. Han borde berätta om något annat tänker jag. Om en magisk violin, om framgång och om hur han med musikens kraft övervann den mentala ohälsan. Det gjorde han, men bara tillfälligt. Sen slog det moderna samhället tillbaka och han var inte rustad nog för att klara kändisskapets baksida. Sociala medier som i livets glädjestunder är en fantastisk arena blev när den grå vardagen återvände ett ångestfyllt forum. Ibland tänker jag att livet var snällare och bättre när sociala medier inte fanns, men inser samtidigt att dessa kanaler skapar oändligt med möjligheter och bidrar till en stor gemenskap. Däremot borde det kanske krävas körkort för att få vara med. När Stefan återger vad han har fått utstå på bland annat Tik Tok inser man allvaret.
Modet att öppet våga prata om sin psykiska ohälsa är värt allt beröm, men vad hjälper det om inte samhället, och då menar jag politiken, inser allvaret. Psykvården måste få de resurser som krävs för att hantera dagens situation och kan vi sedan bli bättre på det förebyggande arbetet är det förhoppningsvis realistiskt att vi kan växla ner i framtiden. Först måste vi dock växla upp. Krisen i psykvården kan inte ignoreras längre.
