Vem vill leva med minutschema?

Med statsministern fick jag åtta och med Magdalena Andersson tio, men i det senare fallet även fyra tilläggsminuter. Det är helt uppenbart att det finns lite mer luft i systemet när du inte sitter i regeringsställning. Det bekräftades av Magdalena som underströk att hon kommer vara ledig nästa söndag… 

Att som lokalreporter få exklusiv intervjutid med Sveriges maktelit är ovanligt. Jag har haft samma jobb i snart 30 år och det har hänt tre gånger, varav två under detta år. Med andra ord börjar rutinerna sitta och faktum är att samtalet med Magdalena Andersson flöt så bra att utlovade tio minuter belönades med fyra till. ”Intressanta frågor, bra jobbat” sa sekreteraren när hon visade statsministerkandidaten vägen ut.

Vad frågade jag då? Om jag ska vara riktigt ärlig så tror jag att det snarare var det jag inte frågade som vann pluspoäng. För en gångs skull frågade inte reportern om hur Socialdemokraterna i händelse av en valvinst har tänkt att bilda regering. Istället frågade jag hur det kommer sig att hon ens kandiderar till jobbet? Vem vill leva med minutschema? Vem vill leva ett liv mer eller mindre utan lediga dagar? Var hittar man den unika drivkraften? Jag visste i princip svaren från en mediatränad yrkespolitiker på förhand, men ville ändå höra dem. När orden om kampen för ett rättvisare samhälle tonat ut avbröt jag henne. ”Jag tänker mer på dig, personligen. Varför vill du viga hela ditt liv åt det här? Och när du öppnar telefonen, om du mot förmodan skulle få någon minut över, så möts du av hat, hån och hot.” 

Jag gjorde ett litet ambitiöst försök att komma en toppolitiker innanför skjortan, men lyckades möjligen knäppa upp en knapp – längre än så kom jag inte. Hon konstaterade med ett litet leende:

”Du verkar tro att jag jobbar hela tiden, men jag är faktiskt ledig nästa söndag…”

Vi hade en behaglig samtalston som jag tror grundade sig på att jag direkt avslöjade att jag inte var nära varken SVT:s Anders Holmberg eller Mats Knutsson.

Jag ska vara ärlig, utan politiska värderingar, så var det 14 intressanta minuter som gav mig ytterligare erfarenhet av konsten att möta makteliten. Samtidigt inser jag att det sannolikt kan dröja upp mot ett par decennier innan jag får glädje av de nyvunna erfarenheterna, men kunskap är aldrig tungt att bära.

Personligen känner jag ren skräck för att leva med minutschema, men under loppet av sex veckor har jag träffat två som är beredda att offra vad som helst för att få göra just det. Båda är i mina ögon dessutom ytterst begåvade – så möjligen är det jag som borde söka hjälp.