Regeringens budget för 2020 skapade mer frågor än den gav svar. Samtidigt som Sveriges Radio rapporterar om att det saknas närmare 7 miljarder i vården presenterar finansministern en skattesänkarbudget med bland annat slopad värnskatt. Till glädje för vem? Jag vet inte vem eller vilka det är som regeringen vill fjäska för. Självklart begriper jag att slopad värnskatt ger höginkomsttagare ännu mer pengar att lägga på hög, men har regeringen verkligen utrett om det föreligger ett sådant önskemål? Jag gjorde en egen gallup (undersökning) och ringde fyra personer som jag vet har välbetalda jobb. På frågan om de visste vad slopad värnskatt innebar för dem rent ekonomiskt kunde ingen svara. På frågan om det var viktigt för dem att få lite mer pengar över skrattade tre av fyra och menade ”nej, jag klarar mig”. Slutligen frågade jag om de istället skulle kunna tänka sig att betala lite mer skatt, förslagsvis 500 kronor mer i månaden, om de visste att pengarna öronmärktes till välfärden. Fyra av fyra svarade ”aboslut”.
Jag kan självklart inte påstå att min gallup är representativ för målgruppen som helhet, men jag tror inte heller att den är helt felaktig. Jag vill med bestämdhet hävda att beslutet med slopad värnskatt för de redan rika kan vara ett beslut taget utan verklighetsnärvaro. Jag är övertygad om att den politiska effekten, förtroendet för politiken, hade blivit en helt annan och bättre, om regeringen istället föreslagit en tydlig satsning på en förbättrad skola, vård och omsorg. En sådan budget ger inte utrymme för några skattesänkningar för de som redan badar i pengar – och jag tror inte de önskar sig det heller. Det är bara verklighetsfrånvarande politiker som inbillar sig det.
Jag håller självklart med om att vi redan betalar mycket skatt i Sverige och att det i en välfärdsstat som vår inte borde ha några problem med att finansiera skola, vård och omsorg. Men när det trots allt saknas 7 miljarder i vården måste pengarna fram och då är det orimligt att i samma andetag föreslå en skattesänkning för eliten. En ständig strategi i kommuner och landsting är att optimera och effektivisera i verksamheten och det är naturligt, men det finns gränser inom vården. Bemanningen, antalet händer i vården, hänger strikt ihop med kvalitén i vården. Den kan vi inte spara på. Den måste få kosta. Samma sak med lärare i skolan. Lärartätheten kan vi aldrig spara in på utan att det får konsekvenser på kvalitén. Då finns det andra skattefinansierade verksamheter som kan uteslutas eller bantas.
Regeringens budget ger kommuner och landsting 5 miljarder extra att dela på. Det är välkomna pengar både till Ale och Lilla Edet. Av välfärdsmiljonerna får Ale kommun cirka 10,6 miljoner och Lilla Edet 4,8 Mkr.
