Ett litet steg mot det gamla normala togs när Svenska Fotbollsförbundet beslutade att häva delar av publikförbudet för svensk breddfotboll. Det är numera tillåtet från division 2 och nedåt att släppa in 50 åskådare. Det blir naturligtvis en utmaning i sig att begränsa publiken och frågan är hur mycket smittorisken hade ökat om antalet istället varit 100 runt arenan, vilket är en vanlig publiksiffra i breddfotbollen. Oavsett är det ändå kul att de närmast sörjande, främst ideella eldsjälar i föreningslivet, nu med gott samvete kan få stå kvar och se sina lag spela. Sedan hoppas vi att förbundet snart omprövar beslutet och om arrangören garanterar att publiken sprids längs arenan kan utökas i höst.
Att Folkhälsomyndighetens restriktioner och rekommendationer efterlevs är självfallet viktigt. Det har vi sett prov på nu. När reserestriktionen hävdes i landet inför semestern fanns det en oro för smittspridning på landets turistorter. Det tog lite tid, men till sist besannades den. Efter några soliga veckor fick viruset fäste på västkusten och det är just dit som flertalet alebor som smittats har kunnat spåras. Således bör en kritisk fråga ställas till Folkhälsomyndigheten. Varför släppte ni på reserestriktionen när ni redan på förhand hade svaret?
Just nu finns det en stor oro för att smittspridningen ska öka i samband med skolstart och mångas återgång till arbete. Inte minst är det kollektivtrafiken som diskuteras. Den som vi av miljömässiga skäl har vant oss vid att försöka använda så mycket det går, ska vi nu om möjligt undvika. Till och med Västtrafik själva uppmanar oss att välja annat färdmedel.
Det är inget snack om att många av oss har sänkt garden lite för mycket den senaste tiden. I Ale tyder även statistiken på det. Två veckor i rad har Ale kommun haft näst flest insjuknade per 10 000 invånare. Det är inte bra och en allvarlig signal som vi måste ta på största allvar.
Coronaåret 2020 kommer vi att minnas så länge vi lever. Sannolikt kopplat till en känsla av ångest. Allt som tidigare varit så självklart var plötsligt en fara. Vi avråddes till och med från att umgås med vänner och skulle i möjligaste mån tillämpa social distansering.
I princip var det tre saker som gällde. Tvätta händerna, håll avstånd och vid minsta symptom stanna hemma. Faktum är att det fortfarande är detta som gäller, men med tiden blir allt en vardag och vi går mot röd gubbe och kör i 90 km/h trots att skylten visar 80. Vi vet att vi gör det med livet som insats, inte minst gäller det när vi bryter mot coronarestriktionerna. Ändå gör vi det.
I affärerna uppmanas vi att hålla avstånd och det märks en tydlig skillnad. Inte riktigt hos alla. En grabb i tonåren var ivrig med att lägga upp varorna på bandet när gubben framför reagerade och skickade en barsk blick. ”Det är lugnt, jag är frisk, svarade pojken”. Gubben svarade: ”Du ja, men jag är riktigt sjuk, så passa dig”. Den unge pojken i kassakön kommer att hålla avstånd framöver. Tro mig.