Jag har full förståelse för att alla företag inte kan öppna upp sina arbetsplatser för praoelever – nästa generations arbetskraft. Däremot tror jag att det är fler än 25 aleföretag som faktiskt skulle klara av att visa upp sin verksamhet under en vecka. Samtidigt medger jag att det kräver lite planering och engagemang för att bli bra. Å andra sidan behöver det inte lasta en person, eleverna kan ju faktiskt gå runt och få en inblick i alla olika yrken som i regel finns på en arbetsplats. Det är trots allt ett bra tillfälle att fånga ungdomars intresse och på sikt kanske det kan leda till en nyrekrytering. Om 15-åringarna inte får upptäcka hur rent det är på en modern verkstad och hur häftigt det är att kunna laga bilar med hjälp av en dator – vad ska då få dem att välja yrket om deras bild är en arbetsmiljö med oljespill och avgaser?
Praoverksamheten må vara skolans utmaning, men det är också arbetsgivarnas stora möjlighet. Problemet är att alla inte har insett det. Att ta emot praoelever och praktikanter i största allmänhet är detsamma som att placera sitt företag i ett skyltfönster.
Som lokaltidning är det ganska tacksamt att ta emot ungdomar. Dels är de ofta intresserade av journalistyrket eller grafisk design dels finns det många bra arbetsuppgifter att ge praoeleverna. Vi har både goda och helt unika erfarenheter av att ta emot praoelever. Flera av dem har blivit arbetstagare – så kallade solskenshistorier. Det var vanligare förr än nu ska väl tilläggas – för det har gått några år sedan det hände senast, men det häftigaste är att tidningens första praoelev i september 1996 fortfarande hälsar på oss ibland. Ja, hon till och med stannar upp, tar en kopp kaffe, lånar konferensrummet för ett teamsmöte – innan hon rullar vidare. jag inser att det är unikt, men när jag själv tänker efter så tror jag att jag utan omsvep kan rabbla mina praoplatser som ung. Ale Datapanel i Älvängen, Axel Christiernsson i Nol och avdelningen Humlan på en förskola i Nol. Således gör en praoplats starkt avtryck. Det är en viktig vecka i ungdomars liv. Den tycker jag att alla företag borde försöka bidra till.
Den gångna veckan har två praoelever lärt mig saker jag helst hade sluppit att lära mig. De berättade att vejpa blivit väldigt vanligt bland ungdomar, inte minst i årskurs 7. ”Vejpa”, jag var tvungen att be om ursäkt för min okunskap. Jag har läst om e-cigaretter, men faktiskt aldrig varit nära att testa. Med andra ord var min kunskap i ämnet lika med noll. Nu har jag fått lära mig – och berikats med ytterligare en oro för vart världen är på väg. Praoeleverna lyckades med en egen enkätundersökning på Aroseniusskolan bekräfta att deras verklighetsbild stämde. Att ”vejpa” är vanligt och definitivt något att ta på allvar.
