LILLA EDET. Det har gått två veckor sedan koncernledningen meddelade avsiktsförklaringen om att lägga ner Inlands kartongbruk.
Arbetarna på golvet vägrar dock att ge slaget förlorat.
– Det ser mörkt ut, men jag tror det löser sig på något sätt, säger Thomas Lundin, 61, som har arbetat på bruket sedan 1967.
Inlands kartongbruk startade 1896. Snart kan den stolta företagsepoken gå i graven. Något klart besked om när produktionen ska upphöra har emellertid inte lämnats av koncernledningen.
– Vi trodde vi skulle få ett slutdatum presenterat för oss på den första förhandlingsrundan, men beskedet uteblev, säger Reine Andreasson, avdelningsordförande på Pappers.
Många är de samtal som Reine Andreasson och hans fackliga kompanjon, Lennart Theliander, har haft med företagets anställda.
– En del känner förtvivlan, vi har haft medlemmar uppe på vårt kontor som har gråtit, medan andra känner ilska. Vi upplever hela spektrumet av känslor, vilket är fullständigt naturligt i en sådan här situation, säger Reine.
– Samtidigt måste jag säga hur imponerad jag är över alla som jobbar här. En timme efter att ledningen förkunnat sin avsiktsförklaring gick fabriken på högtryck igen. Om det är för att personalen vill vara lojal mot företaget eller om det handlar om självkänsla i att man vill göra ett gott jobb, det vet jag inte.
Kom som en chock
Höga råvarupriser, en energikrävande enhet och sämre nettoproduktion har ägarna, Knauf Danogips, lyft fram som skäl för att stänga Inlands kartongbruk. Trots dålig lönsamhet kom ändå beskedet som en chock för de anställda.
– Det kändes ofattbart och till en början var det väldigt svårt att samla sig. Vi var medvetna om att fjolåret gått dåligt, men samtidigt visste vi att ledningen satsat för framtiden. För fyra månader sedan anställdes en marknadschef, en tjänst som inte funnits tidigare, med uppgift att titta på alternativa produkter utanför gipsskivebranschen, förklarar Reine Andreasson.
– Han har inte fått någon ärlig chans att vända skutan.
Är hoppet ute?
– Nej, det kan vi inte tro att det är. Hopp finns det alltid och vi ger inte upp förrän den dag då maskinerna har stannat och det har slutat ryka ur skorstenen. Om det skulle kännas hopplöst hade jag inte gått hit, säger Reine.
Upplevt kriser tidigare
Av brukets 85 anställda är Thomas Lundin den som har arbetat längst på företaget. Han började den 9 januari 1967.
– Jag började som springpojk och tanken från början var att jag skulle jobba på Inland i ett år. Det har dock blivit betydligt längre än så. Efter två år på kullagerverkstaden bytte jag till utlastningen där jag är nu, berättar Thomas som har skakat av sig den värsta besvikelsen.
– Vi har upplevt kriser tidigare i företagets historia. 1985 hotades bruket av nedläggning, men det slutade med att man stängde en maskin. Jag tycker mest synd om den yngre generationen som arbetar här och som nyligen har bildat familj. För egen del är jag inte så orolig för framtiden.
Varför har du blivit kvar på samma arbetsplats i 45 år?
– Jag tycker det är en bra arbetsplats att vara på, det är trivsamt och många härliga jobbarkompisar. Dessutom är det nära och bra, jag slipper resa.
Thomas Lundin är inte ensam om att känna så. Många ur personalen är hemmahörande i kommunen och samhörigheten på Inland är påtaglig.
– Vi är som en enda stor familj. Första lördagen efter att vi nåtts av avsiktsförklaringen så var jag ledig. Jag satt hemma och åt frukost, men kände att jag ändå ville åka ner till bruket och snacka med kompisarna. Visst pratade vi om vad nedläggningen kunde innebära, fast sedan var det vanliga tugget igång om hur det hade gått i hockeyn och bandyn, vem som hade kokat det hemska kaffet och så vidare. Stämningen är sådan och har alltid varit på Inland, säger Reine.
Snart kan tillverkningen av gipsskivor upphöra på Inland kartongbruk om inte ägarna kommer på andra tankar.
– Vi har kopplat in en löntagarkonsult och ska göra allt som står i vår makt för att försöka rädda produktionen här på Inland, avslutar Reine Andreasson.
