NYGÅRD. I början av 50-talet försvann Ingemar Svantessons mammas förlovningsring. Snart 70 år senare upptäckte Kurt Jonasson något som blänkte i marken ute i trädgården.
– En helt fantastisk historia, säger Ingemar till Alekuriren.
Från 1947 till 1958 bodde Ingemar Svantesson och hans två föräldrar i ett hus på Alevägen i Nygård. Tidigt på 50-talet försvann hans mammas förlovningsring spårlöst till hennes stora förtret.
– Jag kommer ihåg när ringen försvann. Mamma pratade alltid om det. ”Jag förstår inte var den har tagit vägen. Det måste ha varit en skata som tog den” sa hon. Ringen låg i fönstret som var öppet och det var inte helt otänkbart att det var en skata som låg bakom försvinnandet eftersom det sägs att de tar saker som blänker. Hon nämnde det här då och då i många år, berättar Ingemar.
Länge var ringen borta och Ingemar har genom åren inte ägnat många tankar åt det – men i början av augusti fick han ett samtal från sin syssling, Kurt Jonasson, som i dag bor i Ingemars barndomshem på Alevägen.
– Vi flyttade hit 1966 och huset hade stått tomt i några år. Jag visste att Inger och Evert (Ingemars föräldrar) hade bott här under 40-och 50-talet, säger Kurt.
Det var när Kurt grejade i trädgården som han upptäckte att något blänkte i jorden.
– Det började egentligen redan förra våren. Jag grävde då upp en jordhög som jag lade på en särskild plats i trädgården. För några veckor sedan var jag ute och arbetade igen och då upptäckte jag något som glänste i jorden. Först trodde jag att det var en vanlig ölring, men det var det inte, berättar Kurt.
Han plockade upp den smutsiga ringen och kunde först inte avgöra vem den tillhörde.
– Den var dränkt i jord och jag gav den till min fru som tvättade ringen väldigt noggrant. Till slut kunde se att det stod ”Evert” och ett datum på insidan av ringen och då förstod vi att det var Ingers gamla förlovningsring, säger Kurt.
När Ingemar, som i dag bor i Lödöse, fick samtalet från Kurt trodde han inte sina öron.
– Kurt frågade om jag visste när mina föräldrar gifte sig och det gjorde jag. Då sa han: ”Jag vet när de förlovade sig”. Jag blev väldigt glad och rörd. Det här händer inte så ofta och att få vara med om det känns otroligt, förklarar Ingemar och skrattar.
Kurt fyller i:
– Det var ett väldigt roligt samtal och häftigt att jag hittade Ingers gamla förlovningsring som hade varit borta så länge. Ingemar ringde kort därefter till sina två yngre systrar och förklarade vad som hade hänt.
– Jag har mest minne av att mamma tappade bort sin ring. Ena systern kommer ihåg det svagt, medan min andra inte gör det alls, säger han.
Vad ska du göra med ringen nu?
– Jag får prata med mina systrar igen. Förhoppningsvis får jag behålla den. Jag har två döttrar och tre barnbarn som är tjejer. Det hade varit fint om ringen gick vidare till dem eftersom den är ett historiskt minne. Den är också väldigt fin för att vara så gammal och jag måste gå till en guldsmed för att se vad den är värd.
Ingemar minns tillbaka och avslutar:
– Tänk om mamma hade fått veta detta. Hon som länge var bekymrad över att ringen var borta hade blivit oerhört glad av att höra att den har kommit tillbaka. Jag blir rörd bara av att tänka på det.
