LILLA EDET. Ena månaden lever han ute på vägarna på europaturné med bandet Dark Funeral, i nästa isolerar han sig i sitt hus i Västerlandas djupa skogar. Janne Jaloma har blivit en erkänd trummis på metal-scenen och lever ett liv rikt på kontraster.
– När jag är ute på turné ger jag 300%, men när jag kommer hem tillåter jag mig att ge minus 300%, säger han i en intervju med Alekuriren.
Det är en grå eftermiddag i december som vi ses över en kaffe. Janne tittar ut genom fönstret, konstaterar att han gillar snön men hatar mörkret.
– Det är en ganska lugn period i mitt liv just nu. Vi har turnerat med Dark Funeral nonstop i nästan 1,5 år för att komma ikapp med allt vi missade under pandemin, berättar han och sippar på kaffet.
Men vi tar det från början. Med ett par musikaliska föräldrar så skulle man kunna tro att det var en självklarhet för att Janne börja spela musik.
– Mina föräldrar ville gärna att jag skulle börja spela, men jag tyckte aldrig om deras typ av musik som var finsk, ångestfylld dansbands-kareoke. När jag var liten trodde jag att det var den enda typen av musik som fanns! Fruktansvärt, säger han och skrattar.
Räddningen kom under högstadiet och en bit in på Ale gymnasium. Som 15-åringen upptäckte Janne metalmusiken och kompisarna delade med sig av brända cd-skivor med bland andra Dimmu Borgir och Dark Funeral i skolkorridoren.
– Det hände något inom mig där och då. Jag blev manisk! Jag började spela trummor och satt med det typ 8-10 timmar per dag, för jag trodde ju att alla riktiga trummis kunde spela som de gjorde på CD-skivorna jag fick. Om jag inte kunde spela sådär fort, då var jag ingen riktig trummis.
Precis som många inom kultursfären så tampas Janne med sitt självförtroende. Trots att han turnerat i Europa, Nord- och Sydamerika flera gånger om, uppträtt på de största festivalerna och varit med i runt 15 olika band sen han började med musik, så tvivlar han ofta på sin förmåga att spela.
– Ja, det kommer jag alltid göra, tror jag. Alltid är det något jag stör mig på. Men, jag försöker leva mer i nuet. Jag tänker inte på hur stort bandet är. Skulle jag göra det så skulle jag bli galen. Istället fokuserar jag på vad vi är bra på och vad vi kan jobba mer på.
Under de lugna perioderna försöker Janne stänga av omvärlden. Han har nyligen köpt ett renoveringsobjekt till hus i Västerlanda där han planerar att lägga sin lediga tid på.
– Det är en ganska stor kontrast, att gå från att bo 18 personer i en turnébuss i 47 dagar till att komma ut i skogen där man är helt själv och allt är så tyst. Men det är en dröm jag alltid har haft – att renovera ett kasst hus till något riktigt coolt. Fast, om jag ska vara helt ärlig; att spela inför 70 000 personer är inte alls lika läskigt som att renovera ett helt hus, haha!
