Humor, Musik & Allvar-produktion var tillbaka i Nödinge efter att tidigare ha roat publiken med ”Ta´t lugnt ta en Toy” och ”Tag det rätta, tag Cloetta”. Lika entusiastiska och med samma glöd intog kvartetten Solveig Bergqvist Larsson, Cecilia Kyllinge, Anders Larm och Jan-Olof Jonsson scenen för att ge åskådarna en fristående uppföljare i ”Myggjagare & Näbbstövlar”.
Denna musikaliska berättarresa är uppdelad i två akter och jag ska omedelbart erkänna att igenkänningsfaktorn och den äkta känslan av nostalgi infinner sig för mig personligen först efter fikapausen då ensemblen tar steget in i 70-talet. Barndomsminnen väcks när Anita och Televinken gör sin entré, likaså när Fem myror är fler än fyra elefanter gestaltas och då de musikaliska artisterna som porträtteras är Ted Gärdestad, Abba och Björn Skifs.
Det är emellertid lätt att ryckas med och identifiera sig med den känsla av nostalgi som resterande del av besöksmassan känner redan i det första sångnumret – ”Snurra min jord”. Solveig Bergqvist Larsson berättar passionerat och inlevelsefullt om sitt livs resa. Musiken är professionellt komponerad och styckena utvalda med både fingertoppskänsla och finess. Det är stillsamt vackert i Gunnar Wiklunds odödliga klassiker ”Han måste gå” och härligt medryckande när Rock-Olga stämmer upp i ”What you´ve done to me”. Det fortsätter med ”Det börjar verka kärlek banne mig”, ”Stand by me” och Tiotusen röda rosor”.
Samtidigt som publiken njuter av musiken infaller en déjà vu när klädmodet från svunnen tid radas upp, underkjolar av skumgummi och kortkorta kjolar.
Senare i föreställningen får vi vara med när Solveig flyttar hemifrån och blir mamma.
– Ungdomen idag är mambos så länge att föräldrarna drömmer om att flytta hemifrån, förklarar Solveig.
Samtidigt som det är lättsamt underhållande från början till slut finns det också ett tänkvärt budskap som kvällens artistgrupp förmedlar. Det blir extra tydligt i Cecilia Kyllinges avslutande och fullkomligen briljanta solonummer. Livets mening är att livet ska bestå, lyder textraden i den lugna ballad som sätter punkt för showen.
Slut tar det ändå inte för publiken lyckas framkalla ett extranummer med sina långa och taktfasta applåder. Lasse Berghagens ”En enkel sång om frihet” sätter pricken över i:et.
