SKEPPLANDA. Hennes berättelser är från en annan tid.
En tid då man konserverade maten med salt, hade luffare sovandes i ladan och himmelriket var att få gå barfota.
102 år har gått sedan Karin Andersson föddes i Trollevik, Nödinge.
Nästan ett helt sekel har passerat sedan Karin Andersson som liten flicka bar hö på sina föräldrars gård. Men än finns minnena kvar och historien får nytt liv i det trivsamma rummet på Klockareängens äldreboende i Skepplanda.
Man brukar säga att det som en generation anser som lyx blir nödvändighet för nästa.
I början av 1900-talet ropade inte barnen ut sin glädje över att sommarlovet och lediga dagar stod för dörren. Sommaren innebar hårt arbete för familjens levebröd och det var de små ljusglimtarna man fick ta vara på.
– Vi hade en jungfru som hette Rut, hon var stor och kraftig. Jag minns en dag när vi allihop var nere vid älven och slog vass till korna. Pappa var lite sprallig och puttade i Rut i älven med alla kläderna på. Och som vi skrattade, det glömmer jag aldrig.
Karin skrattar nu också och man kan nästan skymta bilderna av en svunnen tid i hennes ögon.
Luffarna kom
Något annat som hon tydligt minns från barndomens somrar var att barnen fick kratta ihop höet efter att föräldrarna slagit det med lie. Det kallades att ”raka”.
– Att gå och raka var det värsta jag visste. Men man ville ju vara så stark och du milde vad jag bar. Vi ville bara vara lediga och gå där och leka, men man fick inte vara lat.
Höet kom sedan de vuxna och hämtade med häst och vagn. På gården i Trollevik där Karin växte upp hade de både kor och hönor. Ofta fick de besök av folk som gått hela vägen från Surte för att hämta mjölk i flaskor som inte rymde mer än tre, fyra liter.
Då och då kom det luffare och knackade på dörren. Det var människor som vandrade mellan gårdarna för att få mat och husrum. I utbyte hade de med sig historier som de samlat på sig under färden. De blev därför en slags nyhetsförmedlare, även om man inte kunde lita på att de talade sanning. På många gårdar tyckte man inte om luffare och kunde därför markera med små knappnålar på dörren att de inte var välkomna. Men Karins pappa tyckte det var trevligt när luffarna kom och lyssnade gärna på deras berättelser.
– Han var glad när de kom och sov i ladan. Då bakade vi brödkakor som vi kletade smör på, då blev luffarna glada. Men en gång kom det en otrevlig typ. När mamma gav honom ett glas mjölk blev han arg för att hon hade separerat mjölken så att den inte blev lika fet. Då slängde han glaset efter henne.
Något av det bästa hon visste som barn var att gå barfota för det var inte ofta de fick lov att ta av sig strumporna.
– Att gå med bara fötter i gräset var som att komma till himmelriket. Jag kan inte beskriva det.
Något annat som också frambringade glädje var när hon som tonåring fick gå på logdans. Det var där hon träffade sin man Gunnar som hon senare skulle gifta sig och skaffa barn med.
– Jag vet precis var jag stod när han kom fram och ville dansa med mig. Och dansa kunde jag, det hade jag fått lära mig av mina kusiner i stan.
Så småningom flyttade hon till Gunnars gård i Färdsle, Skepplanda.
Det hårda arbetet pågick från morgon till kväll. Kalvar och hönor skulle slaktas, kött skulle kokas och konserveras i så mycket salt att man fick skölja det länge innan det gick att äta och ägg lades in i glasburkar för att sparas till vintern.
Den mesta tiden gick åt till att skaffa mat på bordet och sedan fick man uppskatta de små sakerna.
Fötterna som nu trampar på plastgolvet på Klockarängens äldreboende dansade på logen för över åttio år sedan.
Samma händer som nu bläddrar i Göteborgs-Posten bar tonvis med hö ute på Trolleviks ängar flera år innan 20-talets början.
Leendet som nu sprids i hennes ansikte påminner säkert om skrattet när jungfrun Rut åkte i vattnet.
– Visst hade vi roligt som barn, det tycker jag i alla fall nu, säger Karin och bläddrar i sin tidning.
Många minnen. ”Som barn älskade jag att ligga i en gräsklädd grop uppe vid sjön där vi bodde”, säger Karin.
Foto: Allan Karlsson
