Emilia flyttades upp till A-laget redan som 13-åring och försvarsgeneralen har varit laget trogen sedan dess.
– Några gånger, när jag känt att jag varit på gång så har jag kanske velat testa mig själv lite. Testa på att se om jag hade kunnat platsa högre upp, berättar den numera 26-åriga Emilia Löfström.
De tankarna har däremot inte blivit något mer än just tankar. För även om Emilia idag får anses vara en av de mer rutinerade spelarna i laget så har i princip hela karriären präglats av skador.
– Helt ärligt har det varit skadorna som satt stopp för det varje gång. När det har gått bra och man man har kört på, så har det kommit en skada. Jag har inte haft de lättaste skadorna heller så det har varit långa perioder med rehab, berättar hon.
Åren 2015–2019 var en hemsk period för LNIK:s trotjänare.
– Jag har haft problem med båda mina knän. Jag har dragit korsbandet tre gånger och när det väl hänt så har man alltid upptäckt något extra också. Som exempelvis problem med minisken och ledband.
I december låg hon åter på operationsbordet för att operera bort en benbit – då hittade läkarna även en spricka i minisken som behövde åtgärdas. Det resulterade i flera månaders rehab innan hon till slut, för två veckor sedan, fick göra en efterlängtad comeback i division ett. I torsdags spelade hon även hela matchen när LNIK tog en blytung 3-2 seger borta mot konkurrenten Trollhättans FK. Känslorna över att vara tillbaka är minst sagt starka.
– Det är jättesvårt att förklara, det blir så känsloladdat. Man är så tacksam över att man kan spela och ha så roligt med så många nära vänner. Jag kan erkänna att det blev en liten lyckotår precis innan vi skulle tåga ut i comebacken. Jag blev ganska tagen faktiskt och kände mig stolt över att jag var tillbaka igen.
Hur har du orkat fortsätta spela?
– Ibland kan jag känna att jag inte har en aning om hur jag har klarat av allt det här. Jag har aldrig känt att jag vill lägga av, jag tror att jag får en sådan motivation av att se laget. När jag har rehabat så har jag alltid varit med kring laget och jag tror att jag får så mycket energi av alla lagkamrater. Målet har alltid varit att komma tillbaka.
Känner du en större tacksamhet idag?
– Ja gud ja. Viljan finns fortfarande där och man är så himla tävlingsinriktad. Det känns skönt att inte ha tappat det heller. Man kan välja att vara tacksam och nöja sig med det man kan, men där är jag inte. Utan jag är tacksam, men vill samtidigt fortsätta att utvecklas och bli så bra jag bara kan.
Trots att hon varit borta från spel i långa perioder så råder det inget tvivel om att 26-åringen är en viktig kugge i laget. Från sidan har hon gillat det hon sett av laget och nu hoppas hon själv kunna bidra till att det blir ännu bättre.
– Jag tycker att vi spelar på ett helt annat sätt i år och jag älskar verkligen det här konceptet som Raimo har tagit in. Vi ska ju vara spelförande och innan har vi kanske legat lågt även ifall vi försökt att äga bollen. Nu vill vi visa att vi kan spela riktigt bra fotboll och jag tycker att vi får fram det mer och mer.
Hur slutar den här säsongen?
– Det är skittufft i år med serieomläggningar och allting. Men vi hör ju hemma i toppen, det tycker jag om man ser till lagen som vi har tagit oss an. Det kommer bli spännande men jag tycker absolut att vi hör hemma på den övre halvan av ettan.
