Ibland kan livet ta oväntade vändningar. I oktober 2015 kom Ramhat Qlandari till Sverige från det krigshärjade Afghanistan.
Han försöker lära sig svenska och lägger mycket av sin lediga tid på att spela fotboll.
– Det var bra men annorlunda att komma hit, säger han.
De som kommer till Sverige uppger sin ålder i sin asylansökan till Migrationsverket. Några kan bevisa det med dokument, andra kan inte göra det.
I december hade det gjorts runt 2 500 åldersuppskrivningar av ensamkommande flyktingbarn under 2016.
– Det är ett stort problem. De blir 18 år över en dag och förlorar allt. De förflyttas till ett asylboende långt härifrån och har inte längre en grund att stå på. De förlorar allt, säger Sofie Tjusling.
Det här hände Ramhat – han gick från att vara 17 till 18 år. Sofie bestämde sig därför för att öppna sitt hem för honom och han har bott där sedan den 1 januari.
– Vi träffades på Mötesplats Spinneriets språkcafé för över ett år sedan. Jag förstod redan i somras vad som skulle kunna hända med honom när han blev 18 år. Jag började bearbeta det och det blev till slut självklart att jag skulle hjälpa honom, berättar hon.
Nu har det gått några veckor sedan Ramhat flyttade in i huset där även Sofies man och son bor.
– De är också med på det här. De tycker att det är otroligt roligt. Min son har inrett ett rum för Ramhat. Det ger mer än vad det kostar, det kan inte vara bättre, säger hon och fortsätter:
– Han är som vilken tonåring som helst. Jag måste vara en mamma för honom. Jag ser till att han kommer i tid och jag tjatar nog mycket på honom. Men han är otroligt skötsam, han vill inte att jag ska tvätta för honom, säger hon.
Ramhat sitter bredvid Sofie i soffan och skrattar.
– Jag tycker att det blir bättre om jag tvättar själv, säger han.
För några dagar sedan fick Ramhat sin tazkira, som är en sorts id-handling från sitt hemland. I den står det att han är 17 år.
– Men den hjälper tyvärr inte i alla lägen. Migrationsverket anser att den är lätt att förfalska då det bara är ett pappersdokument, berättar Ingegerd Evaldsson.
Hon har också valt att öppna sitt hem i Alafors för en som behöver det. I onsdags förra veckan flyttade Ramhats kompis in.
– Än så länge är det fantastiskt. Vi får se hur det går. Jag bor pyttelitet, men jag tycker att det är jätteroligt, säger hon och fortsätter:
– Vi gör det här helt ideellt och vi har fått en kick av att engagera oss. Man får en tankeställare över hur vårt liv ser ut. Det är ganska lyxigt om man jämför med de här ungdomarna.
I februari ska Ramhat göra sin första asylutredning hos Migrationsverket.
– Det är inte klokt att det ska dröja ett och ett halvt år innan de får berätta sin historia. De har hunnit rota sig här i kommunen. Det är en jobbig process. Det är som en intervju där man blir utfrågad om allt. Jag ska följa med honom, avslutar Sofie.
