Hot och hat – en del av jobbet som p-vakt

Jag hoppar in i bilen med Maria. Hon arbetar som parkeringsvakt samt väktare för iPatrol och jag har fått möjligheten att följa med henne under ett arbetspass.

Maria är 38 år, och heter egentligen något annat. Hon förklarar varför hon inte vill gå ut med sitt riktiga namn i tidningen.

– Jag vill inte att folk ska kunna hitta mig och söka upp mig privat. Jag har tidigare utsatts för två kriminella gäng och många gånger i mitt jobb uppstår det hotfulla situationer, berättar Maria. 

Älskar sitt yrke

Däremot vill hon mer än gärna berätta om yrket som hon älskar, men som utifrån är så hatat av många.

Enkelt förklarat går hennes jobb ut på att kontrollera så att bilisterna följer markägarens regler – oavsett om det är kommunal mark eller privat. Markägaren sätter reglerna och Maria försöker se till att folk både förstår och följer dem – annars delar hon ut böter. 

– Det är väl vi och försäkringskassan som är de mest avskydda yrkena i Sverige, säger Maria.

Vad är det för attityd du möter på jobbet?

– Varje dag är det någon som är väldigt upprörd och tycker att deras felparkering är mitt eller någon annans fel. Jag vet vad som gäller och jag informerar personerna vad skyltarna eller avsaknaden av skyltar betyder. Konstigt nog är det oftast de som jag inte lappar som blir mest förbannade, alltså de som jag bara informerat, förklarar hon. 

Vi svänger in på parkeringen utanför Coop i Älvängen. Sedan några år tillbaka är en del av parkeringen avgiftsbelagd.  Maria noterar en bil som verkar ha missat detta och som således inte har betalat avgift.

Ger du den föraren böter nu?

– Om jag inte redan på förhand kan konstatera att det rör sig om en parkering så brukar jag vänta i sex minuter, det är praxis. Dock är en vanlig missuppfattning att vi måste vänta i tio minuter, det måste vi verkligen inte.

Maria väntar, men bilens ägare dyker inte upp. Hon fotograferar bilen och skriver ut den gula bötessedeln. Notan landar på 300 kronor, vilket är ett belopp som i sammanhanget är relativt lågt – men så är det också relativt billigt att få parkeringsböter i Ale kommun. 

– Här i Ale är det väldigt låga belopp jämfört med kommunerna runt omkring. 

En av de dyraste böterna man kan få är om man parkerar på en PRH-parkering (parkering för rörelsehindrade) utan giltigt tillstånd. I flera kommuner, däribland Kungälv och Lilla Edet kostar ett sådant regelbrott 1300 kronor.

För samma förseelse i Ale kommun landar böterna på 700 kronor. 

– 1 300 kronor är den dyraste boten. Det är det högsta beloppet i hela Sverige, berättar Maria samtidigt som hon svänger ut på E45:an i riktning mot Lilla Edet. 

Stämmer myten att parkeringsvakter får provision för de böter de delar ut?

–  Nej. Jag får absolut ingenting utöver min vanliga lön. Det är faktiskt många som frågar det och då brukar jag svara att om jag hade fått provision under alla mina år så tror jag med handen på hjärtat att jag hade kunnat gå i pension snart, men som tur är fungerar det inte på det sättet.

Hon berättar istället att hon ”släpper” ungefär 90 procent av alla förseelser. 

– Så länge jag får syn på bilägaren, möts av en trevlig attityd och märker att hen tar åt sig av vad jag har att säga, så brukar jag släppa det. Förhoppningsvis lär dem sig till nästa gång.

Ibland är det betydligt mindre smärtfritt.

Vad har du fått utstå på jobbet?

– Jag har gjort två polisanmälningar som lett till rättegång och som lyckligtvis har lett till fällande domar. Det har handlat om våld och hot mot tjänsteman. 

Hon berättar att hon och hennes kollegor även blivit förföljda. 

– Jag har blivit förföljd och mina kollegor har blivit förföljda. Personer har konfronterat mina kollegor och frågat om mig.

Hur känns det?

– Det känns jättejobbigt. Det var några kvällar då jag tittade ut för att se om min bil fortfarande var hel, men sedan så lugnade det ner sig.

Var det för att du hade bötat en kriminell individ?

– Dels det, men även för att jag har råkat vara i ett område som de (kriminella) anser är deras. Då har det uppfattats som att jag är där och stör och de vill inte ha mig där helt enkelt. Jag kan ju omöjligt veta vem det är jag lappar. Det har jag ingen aning om utan jag behandlar alla lika. 

När det var som värst, för ett par år sedan, funderade Maria på att byta jobb. Hon har barn hemma och den hotfulla stämningen inkräktade på privatlivet. Det fick henne att tänka till. Men hon blev kvar. 

– Det är jättemånga som har slutat, som inte orkat med det här. Det är fullt förståeligt, men än så länge känner jag att jag orkar med det både fysiskt och psykiskt, säger hon och förklarar att det bortsett från en del hotfulla situationer så är det ett helt fantastiskt jobb.

– Det är ett väldigt härligt och fritt jobb. Framförallt på sommaren då man kan gå ute hela tiden. Det är frihet under ansvar, jag har inga måsten och lägger mitt schema själv.

Tror du att du kommer att arbeta med det här till du går i pension?

– Det är svårt att säga men förmodligen inte, säger Maria och utvecklar:

– Jag älskar det här jobbet och jag kanske jobbar med det här i tio år till, men sedan tror jag att jag har hört samma ursäkter alldeles för många gånger. 

Samtidigt känner hon att jobbet är viktigt och att någon måste utföra det.  

– Det handlar i grunden om framkomlighet, att alla ska kunna komma fram på ett säkert sätt. Inte minst fotgängare, cyklister, ambulans, polis och räddningstjänst. Om alla gör korrekt så flyter allting på.

Med det sagt finns det stunder då det tagit emot extra mycket att lägga den gula lappen på framrutan. 

– Det är klart. Jag är också en människa och självklart har jag fått lite dåligt samvete i efterhand när någon har berättat om hela sitt liv, hur tufft det är och börjat gråta framför mig. Det är klart att det känns i hjärtat. Men det är bara mitt jobb och jag försöker behandla alla lika.