KILANDA. Tine Högmark från Kilanda ingår i Blodhundsgruppen som spårar försvunna personer.
Helt ideellt åker de landet runt med hundarna för att hjälpa anhöriga att få svar.
Trots sina ovärderliga insatser hamnar de ofta i skuggan när media rapporterar om organisationen Missing Peoples arbete.
Att en nära anhörig plötsligt ska försvinna spårlöst är nog de flestas största mardröm.
Hunden Måns kräver inte mycket betalt för sina spårinsatser. Mycket kärlek och ett par köttbullar så är han nöjd.
Oron och ovissheten skulle bryta ner vem som helst och tyvärr drabbas många av det ofattbara.
Karl-Erik Karlsson och Gerd Andersson från Floda har spårat försvunna personer med blodhund i över 30 år. Tillsammans med Tine Högmark, Max Andersson, Erik Bagge och Magnus Nilsson utgör de Spårhundsgruppen som åker land och rike runt med blodhundarna Ester och Måns för att leta efter försvunna personer.
Organisationen är helt ideell och deras stora drivkraft är viljan att hjälpa till och i bästa fall rädda liv. Såväl resor som all teknisk utrustning står de för själva, men en sponsor har de: Västra djursjukhuset i Göteborg.
Vi är alltid i behov av både fler medlemmar och sponsorer för att kunna göra ännu mer, säger Tine.
Hon är bosatt i Kilanda och har jobbat som väktare med hund i 20 år. Hennes engagemang för gruppen är stort och hon tycker det är vikigt att visa aleborna att de finns.Senast natten till förra tisdagen blev de uppringda av anhöriga till en kille i tjugoårsåldern som försvunnit i Göteborg. Tillsammans med frivilligorganisationen Missing People gav de sig ut för att söka, men tyvärr påträffades han senare avliden.
Det är inte sällan den hårda verkligheten för Spårhundgruppen. Eftersom de inte kan påbörja sitt arbete förrän polisen har kryssat av området är chansen ofta liten att personen hittas levande. De flesta har då legat döda i flera dygn.
Många anhöriga hör av sig till oss i efterhand för att visa sin tacksamhet. Även om vi inte hittat personen vid liv betyder det att de kan få ett avslut och förhoppningsvis ett svar på vad som har hänt. Vi har mycket mer tid till att finnas där för anhöriga än vad polisen har, säger Karl-Erik.
Missing People
Spårhundsgruppen har ett nära samarbete med Missing People, som under våren fått mycket uppmärksamhet i media, bland annat då man sökt efter Pierre Nilsson i Göteborg och Marina Johansson i Stenungsund.
– Missing People ser oss som en jätteresurs och har stort förtroende för oss. De har försökt marknadsföra oss som Spårhundsgruppen i media, men journalisterna lyssnar inte. Det blir väl lättare och får mer genomslagskraft om man klumpar ihop det och skriver att enbart en organisation gjort allt arbete. När det står i tidningarna om att Missing Peoples hundar satts in sökningen är det i själva verket våra, säger Karl-Erik, som även avslöjar att Spårhundsgruppen kommer att ta över allt arbete som rör sökning med hundar inom Missing Peoples organisation och få det övergripande ansvaret för den biten.
Karl-Erik är anställd inom polisen sedan många år tillbaka och i dagsläger jobbar han på Ekobrottsmyndigheten. Han sitter på mycket ovärderlig kunskap som förs vidare till gruppens yngre deltagare.
– Att äga en blodhund är inte detsamma som att kunna spåra upp försvunna personer. Det kräver mycket kunskap och träning, något som inte alla förstår.
Alla i gruppen kan vittna om sökinsatser som blivit närmast kaosartade när folks hundar sprungit kors och tvärs åt alla håll. Fördelen med att använda sig av blodhundar är att de kan ta upp ett spår även efter lång tid.
– Idealet hade varit om vi fick ett tiotal sökekipage som vi tränar upp och som kan gå på en söklina, så kan resten av hundarna gå i skallgångskedjan, säger Tine.
”Rör inget”
Spårhundgruppen vill visa att de finns och har bland annat varit ute bland äldreboenden och berättat om sin verksamhet.
– Om fler får reda på att vi finns kan vi också bli anlitade i ett tidigt skede. För att underlätta vårt spårarbete och öka chanserna att hitta personen är det några saker som är vikiga att tänka på. Framför allt ska man inte röra några av personens tillhörigheter. Det ligger något psykologiskt i att vilja städa undan och kanske tvätta den saknades kläder. Det är vikigt att vi får en så kallad ”smeller” så att hunden har en specifik lukt att gå efter, förklarar Gerd.
Hittills i år har Spårhundgruppen hjälpt till att hitta tre försvunna personer, alla unga killar och alla avlidna. Att gruppdeltagarna har en bra relation sinsemellan och finns som stöd för varandra är viktigt eftersom de får se och vara med om en hel del otäckheter.
De möter många anhöriga i sorg, vilket kräver såväl kunskap som känsla och tålamod. Det går aldrig att på förhand veta hur personen ska reagera.
– Att möta någon som står där i sin förtvivlan är aldrig lätt. Det gäller att ha stora öron och liten mun. Att lyssna är bland det viktigaste man kan göra i den situationen, säger Karl-Erik.
Tine Högmark från Kilanda brinner för att jobba med hundar.
