NÖDINGE. Paula Dahlqvist från Nödinge och hennes värmländske pojkvän Kenta Andersson bestämde sig för att ta tåget till Köpenhamn för att påbörja en vandring.
Sex månader senare hade de tagit sig hela vägen till den spanska kuststaden Valencia, till fots.
– Det är det bästa jag någonsin gjort, säger Paula.
Den 2 mars 2011 satt de på tåget till Köpenhamn, på väg mot ett äventyr som för alltid kommer att prägla deras liv.
Paula, som är född i Valencia och därför har mycket släkt där, hade tidigare planer på att flytta dit och ta jobb på någon bar. Sommaren 2010 hade hon till och med ordnat med boende när hon träffade Kenta. Hon bestämde sig då för att lägga planerna på is, men kunde ändå inte släppa tanken.
– Ett halvår senare berättade jag om mina planer för Kenta och det visade sig att han var öppen för att åka med. Vi började fundera på hur vi skulle göra och eftersom vi båda två är gamla scouter, jag i Bohus och han i Värmland, så kom vi överens om att börja vandra och se hur långt vi kom. Målet var ändå att på något sätt ta oss till Valencia, men att vi skulle gå hela vägen hade vi nog aldrig trott, säger Paula.
Med tält, triangakök och varsin 20-kilos ryggsäck började de gå mot Roskilde.
– När vi kom fram dit andra dagen tänkte vi att ”detta var ju roligt” så vi bestämde oss för att gå så länge det gick.
Redan i Danmark fick de uppdatera sin utrustning och den största utgiften under de närmsta sex månaderna blev kartor. Att hitta kartor lämpade för den som färdas till fots var inte det lättaste, men med hjälp av vägatlas, Internetcaféer och lokalbefolkningens välvilja hittade de sin väg genom Europa.
Från Skelland tog de tåget över till Fyn och vidare med färja över till fastlandet och Flensburg.
– Vi följde sedan östkusten med ungefär tio mils avstånd genom Tyskland och ner mot Amsterdam, som vi hade som delmål, berättar Paula.
De allra flesta nätter tillbringade de i tältet, men ibland stötte de på snälla själar som välkomnade dem till sitt hem och bjöd på mat.
– Det är otroligt hur hjälpsamma folk är. När vi satt i ett gathörn i Amsterdam och lagade mat på triangaköket kom det fram en kvinna och bjöd på te ur en jättefin liten servis. Hon sa ingenting utan vände bara om och gick.
Samma dag som de kom till Amsterdam firade alla stadens invånare inklusive omkring en miljon besökare drottningens födelsedag. Överallt dansade människor omkring, klädda på typiskt nederländskt vis i orange kläder.
Pyrenéerna
Skoskavet, som plågade dem båda den första tiden, var som bortblåst när de passerade gränsen till Belgien och styrde kosan mot Bryssel, där de stannade ett par dagar och bodde på vandrarhem.
– Det var bara i städerna som vi stannade till ett tag, annars såg vi ingen anledning att bara sitta och titta ute i någon småby där det inte finns något att göra, säger Paula.
När de anlände till norra Frankrike hade de vandrat i tre månader och knappt kommit halvvägs.
På sin vandring genom Frankrike samlade de på sig upplevelser att minnas en livstid. Halvvilda vita Carmaguehästar, förlamande vackra landskap och många omsorgsfulla människor med stora hjärtan.
– Ardennerna var något av det finaste jag sett.
Från norra delen följde de floden Rhône som mynnar ut i Medelhavet vid staden Marseille. De fortsatte sedan längs kusten för att så småningom komma fram till Pyrenéerna.
– I tio dagar vandrade vi över bergen och när vi började närma oss en höjd på 3000 meter över havet ville man bara bryta ihop. Det var den största fysiska ansträngningen jag gjort i hela mitt liv. 20 kilo hade vi på ryggen, berättar Paula.
När de kommit fram till Andorra styrde de stegen söderut och gick genom Katalonien och den spanska kuststaden Tarragona
I norra Spanien fick de dessutom sällskap på vandringen eftersom de hittade en liten mager hund som var alldeles full av loppor.
– Vi tyckte så synd om honom och bestämde oss för att ta med honom till ett härbärge för hundar, men när vi fick reda på att de bara avlivade hundarna hade vi inte hjärta att lämna honom. Det blev istället till att köpa loppmedel och sedan följde Balder, som han fick heta, med oss de sista tre veckorna tills vi var framme i Valencia, säger Paula.
Stannade i Spanien
Väl framme bestämde de sig för att söka upp en av Paulas mostrar. Helt utan förvarning gick de och knackade på dörren. Smutsiga efter ett halvårs promenad stod de på trappan när hon öppnade.
– Jag tror inte att de förstod att vi verkligen hade gått ända från Köpenhamn, det gör de nog fortfarande inte, säger Paula.
Vad gjorde ni sedan då?
– Det kändes dumt att bara vända och åka hem när vi äntligen kommit dit, säger Kenta.
De bestämde sig för att stanna och hyrde en fallfärdig fyrarummare mitt i centrum. En del möbler fick de av en moster och andra hittade de på gatan, bland annat en tv som de sedan ställde tillbaka på samma plats när de åkte hem.
Paula tog jobb på en tysk pubrestaurang och Kenta började läsa spanska, men efter några månader började de längta hem och bestämde ett datum för hemresan. I ett halvår bodde de i Valencia innan de tog med sin nyfunna vän Balder och flög hem till Sverige.
– Man har fått helt nya perspektiv på allting under det här året och vi har lärt oss otroligt mycket, säger Paula.
Hunden Balder som de hittade de i norra Spanien följde med hem till Sverige.
Vandringen över Pyrenéerna var det mest ansträngande de någonsin varit med om.
”Vi fick fötter av stål”, säger Paula. Här svalkar de sina bleka fötter i vattenbrynet vid den spanska kusten. Foto: Privat
En åsna korsade deras väg.
Kenta Andersson och Paula Dahlqvist har många minnen med sig från sin vandring genom Europa. Foto: Privat
Vandringen gick ofta på asfalterade cykelbanor. I bakgrunden tornar franska Ardennerna upp sig.
