Det är sen eftermiddag och inne i BK Fighters lokal vid Fuxernaskolan i Lilla Edet pågår träningspasset för fullt. 13-åringarna hoppar hopprep, slår på säckar och får tips från tränaren Alem Besic.
I bakgrunden står Risto Puikkonen och studerar deras framsteg.
– Det är en stor skillnad på boxningen i dag jämfört med när jag var aktiv. Nu ska ungdomarna ha långa lindor runt händerna, fina skor och de bästa handskarna. Så var det inte förr, säger han.
BK Fighter har en lång och framgångsrik historia. Boxningsklubben såg dagens ljus 1967 och två år senare anslöt Risto Puikkonen.
– Jag hade precis avklarat militärtjänstgöringen i Finland och när jag kom till Sverige kunde jag inte språket. I klubben fanns flera finska killar och jag kom in i ett sammanhang. Det var en härlig tid, säger Risto som beskriver sig själv som en sportfantast.
– När jag var yngre höll jag på med många olika sporter, bland annat gymnastik, volleyboll och backhoppning – men jag fastnade för boxning.
Varför?
– Det var en speciell känsla att kliva upp ensam i ringen och försöka vinna. Min boxningsstil gick ut på att det var roligare att ge än ta. En del boxare vill trötta ut sina motståndare, men det var inget för mig.
Hans största framgång kom 1973. Det var då som Risto kämpade om SM-medaljerna, men i finalen fick han ge sig mot Ulf Carlsson.
– Jag vann nästan över honom och några år senare tävlade Ulf i OS, berättar Risto stolt.
Åren har gått, men Ristos starka engagemang för den lilla boxningsklubben i Lilla Edet har inte svalnat.
– Det är många unga boxare som har kommit och gått genom åren. De flesta är här ett tag för att de tycker om träningen, men till slut väljer de att lägga av – vilket är tråkigt, säger Risto.
Hur mår klubben i dag?
Risto ler innan han svarar:
– Vi mår bra. Klubbens ekonomi är god och fler ungdomar börjar hitta oss. I dag är vi runt 30 medlemmar.
Under den dryga timmen som lokaltidningen är på plats ansluter nya unga boxare till träningslokalen. Risto hälsar dem välkomna och visar tydligt var de ska ställa sina skor.
– När ungdomarna kliver in i den här lokalen måste vi vara tydliga med att det är våra regler som gäller. Det är en sorts uppfostran som är väldigt viktig, säger han och pekar mot en mindre grushög på golvet.
– Titta där, exempelvis. Det är så det blir när de går in med sina ytterskor och det är mitt ansvar att städa.
Till sist kommer den självklara frågan:
Vad är det som får dig att fortsätta vara aktiv?
– Jag älskar den här klubben. När man fastnar är det svårt att sluta. Jag vill att ungdomarna ska ha det bra.
