Snart fyra år har gått sedan Erik Hvenfelt lämnade Sävehof för Ystad. Han inledde årets säsong med att nöta mycket bänk, men efter januariuppehållet fick han fler chanser.
– Min målvaktskollega Niklas Kraft presterade väldigt bra under hösten och jag hade svårt att ta en plats mellan stolparna – men i januari blev han skadad och då var det upp till mig att vara redo. Det gick väldigt bra, berättar Erik.
Ystad tog sig hela vägen fram till finalen, som avgörs i bäst av fem matcher, mot Skövde. I fredags spelades den fjärde matchen och vid seger på hemmaplan skulle Erik Hvenfelt och hans lagkompisar säkra guldet.
Och vilken match det blev. Lagen följdes åt och allt avgjordes efter dubbla förlängningar samt shootout.
– Vi trodde först att Skövde hade vunnit efter ordinarie tid, men deras mål blev bortdömt och vi fick istället försöka ladda om till förlängningen. Allt kändes väldigt konstigt, berättar Erik, som fick följa avslutningen från sidan.
– Jag har nog aldrig varit så nervös tidigare. Det svängde hela tiden och varje anfall kändes som säsongens viktigaste.
Till slut var det Ystad som drog det längsta strået och Erik Hvenfelt fick fira klubbens första guld på 30 år.
– Det var ett lyckorus som inte går att beskriva. Vi har kämpat under en lång säsong och att vi lyckades bli svenska mästare är svårt att förstå, säger 22-åringen.
Du låter hes?
– Haha, ja. Jag har tappat rösten, men så ska det vara när man har vunnit SM-guld.
När vi talades vid i september sa du att du hade tröttnat på att se dina kompisar i Sävehof vinna SM-guld.
– Ja, exakt. Så var det ju. Jag ville uppleva det själv och nu har jag fått göra det. Helt otroligt.
Varför vann ni?
– Vi har många duktiga spelare och vi är väldigt svårslagna när vårt spel sitter.
Vad händer nu?
– Jag kommer att fortsätta fira i några dagar till. Därefter blir det semester och jag funderar på att åka till familjens sommarstuga helt själv och bara ta det lugnt. Det behöver jag nu.
