Från Serie A till Sjövallen

2014 gjorde han debut för Atalanta i Italiens och en av Europas bästa ligor. Fotbollen lekte, men det gjorde inte livet vid sidan av planen.

Att som 16-åring bli inackorderad på en träningsanläggning i ett nytt land bland främmande människor passade inte Joakim Olausson från Nol. Det inser han nu, men säger samtidigt att han egentligen inte ångrar något.

– Det är meningslöst att ångra sig. Det förändrar inget, men hade Jocke 16 år suttit här idag så hade jag rekommenderat honom att fortsätta i ÖIS. Det hade varit klokare att bli inspelad i seniorfotbollen hemma i Sverige och låtit Europa vänta ett par år, säger han när vi träffas efter ett träningspass på Sjövallen.

Joakim Olausson tillhörde länge en av Sveriges mest lovande fotbollstalanger. Han nämndes i samma andetag som Muamer Tankovic och den senare landslagsstjärnan Kristoffer Olsson, spelare han konkurrerade med i ungdomslandslagen.

Som 16-åring blev det debut i Örgryte IS A-lag i division 1 södra och nu började de riktigt stora Europeiska toppklubbarna att höra av sig. Valet föll till slut på italienska Atalanta i Serie A.

– Fotbollsmässigt gick det väldigt bra. Klubben och tränarna var nöjda. Vi skrev om kontraktet tre gånger, men sanningen är att livet utanför fotbollen var en katastrof. Jag mådde skit och längtade hem. Många tror att livet som ungdomsproffs är något glamoröst. Ingen berättar att grindarna stängs klockan tio på kvällen och området där man bor omges av staket med taggtråd, berättar Olausson och ser inte ut att längta tillbaka.

Våren 2014 gjorde han debut i Serie A. Ett stort ögonblick som hade krävt mycket, inte minst psykiskt och socialt.

– Atalanta ville förlänga, men mina agenter hade andra planer. Holland var på tapeten, men det blev ett enda stort kaos och de hotade att frysa ut mig om jag inte skrev på. Jag fick panik. Jag ville bara spela fotboll och må bra, men det var då jag insåg att inget handlade om vad jag ville. Jag var en handelsvara och till slut brast tålamodet. Jag skällde ut alla, klubben och agenterna. Jag var färdig och drog hem. Det var nära att jag slutade helt, berättar Olausson.

Inför säsongen 2015 skrev han istället på ett treårskontrakt med allsvenska BK Häcken. Redan i augusti första året bröts kontraktet. Tränare Peter Gerhardsson och Olausson var inte överens om särskilt mycket.

– Det stämmer, men samtidigt måste jag erkänna att just då var det få som kom överens med mig. Mentalt var jag ur balans. Jag var allt annat än stolt över att spela i Häcken. För mig var det ett misslyckande och när de äldre i laget tyckte att jag skulle bära vattenflaskorna eller ta in bollarna ryckte jag bara på axlarna. Gerhardsson köpte inte min attityd och i efterhand kan jag förstå det, men han borde insett hur dåligt jag mådde psykiskt, säger Joakim.

Fotbollskarriären rullade vidare med korta stopp i ÖIS, Qviding, Assyriska och däremellan ett försök i italienska Perugia (Serie B) inför säsongen 2016-17.

– Jag var med hela försäsongen, men jag var fortfarande en ”strulkille” och hade upptäckt allt det roliga som normala ungdomar gör. Det var en del festande och tränaren gjorde klart att jag inte skulle få spela. Det var bara att åka hem.

Senare blev det spel i Utsikten i division 1 under två säsonger (2018-2019), innan Ljungskile SK lockade med Superettan. Olausson gjorde en stark säsong och få anade att karriärens största smäll väntade. Joakim svimmade hemma i lägenheten och minns knappt vad som hände.

– Vårdcentralen hänvisade mig till Kungälvs sjukhus, där de befarade ett hjärtfel. Det blev en sju månader lång utredning och jag uppmanades att ta det lugnt med idrotten. Hela mitt liv hade handlat om fotboll. Nu var det över och det kändes faktiskt bra.

Det blev några enstaka gästspel i Västra Frölunda och Tvååkers IF, men så ringde en kompis förra året.

– Han spelade i fyran med Lerkil och undrade om jag kunde hoppa in. Det var kul. Jag behövde inte träna, utan spelade på mina villkor. Nu hade jag också fått veta att kroppen fungerade som den skulle. Jag vågade belasta och bli andfådd igen.

Under vintern föreslog brorsan Jesper, ordförande i Ahlafors IF, att han skulle provträna med Ahlafors IF. Plötsligt kom lusten tillbaka.

– Jag älskar ju fotboll och är fortfarande inte lastgammal, men med nästan fem års uppehåll är det en bit kvar till matchform. De första träningsveckorna har gett resultat. Det känns bättre för varje pass. Det är en fantastisk grupp med en seriös inställning och det känns verkligen att alla vill vara här. Det här känns jättekul och jag tänker ge det ett försök, avslutar Joakim Olausson.