Som sexåring stod Jerry Jakobsson på brottarmattan för första gången, men fyra år senare fick han ta en paus.
– Jag var en väldigt dålig förlorare och mamma sa att jag inte fick brottas förrän jag kunde bete mig, berättar Jerry och skrattar.
Jerry kom tillbaka och tävlade fram till han var 20 år – men det var något annat som han fastnade för inom brottning.
– När jag började på högskolan tog studierna mycket tid. Om jag skulle gå in helhjärtat i tävlingarna var jag tvungen att träna flera timmar per dag och det blev för mycket för mig. Jag började i stället att satsa mer på att döma och kände att det var kul, säger Jerry.
Han var först poängdomare som satt bredvid mattan, men det dröjde inte länge förrän Jerry fick kliva upp och stå i centrum.
– Som brottningsdomare har man tre positioner, två som är bredvid mattan och en som står på. Poängdomaren har lättats uppgift eftersom man då inte står i fokus och det var jobbigt när jag för första gången skulle kliva upp på mattan och alla blickar riktades mot mig, berättar Jerry.
Efter tolv år som domare är Jerry varm i kläderna. 2018 tog han sin internationella domarlicens i Ryssland och fick då döma veteran- VM.
– Det var nervöst. Mästerskapet ägde rum i en stor hockeyarena med mycket folk på läktarna. Brottning är stort i Ryssland och det var hög klass på de tävlande, säger han.
Före coronapandemin slog till dömde Jerry i stort sett varje helg, både regionala, nationella och internationella tävlingar.
– Det blir ibland mycket, men jag tycker att det är väldigt roligt, säger Jerry, som också är ledare i Alebrottarna.
– Det är mer nervöst att sitta bredvid som tränare under en match än att döma.
Får du ta emot mycket glåpord?
– Jag får höra en hel del både från tränare, utövare och publiken. Oftast är det i stridens hetta och som domare gäller det då att ha bra kommunikation.
Var det jobbigt i början?
– Ja, det var det. Det är något som man utvecklar under tiden. Jag har blivit bättre på att stänga av och fokusera på min uppgift.
Varje år anordnar Svenska Brottningsförbundet en gala där flera priser delas ut. Ett av dem är Årets domare och i år var det Jerry som fick ta emot den fina utmärkelsen.
– Galan skulle ha anordnats i Stockholm, men det gick inte i år på grund av coronaviruset. Jag fick i stället reda på det via förbundets hemsida och jag blev naturligtvis väldigt glad. Det känns hedrande. Domarpriset är speciellt eftersom det inte går att mäta i hur många medaljer man har, utan det grundar sig i vad folk tycker om en och det betyder väldigt mycket för mig, säger Jerry.
Blev du förvånad?
– Nej, inte direkt. Jag visste att jag hade chans att vinna eftersom jag var en av tre nominerade. Jag blev mer överraskad av att jag var nominerad. Det trodde jag inte att jag skulle bli.
Är det här något du har strävat efter?
– Nej, inte alls. Det är ovant att få priser som domare och att mäta sin framgång genom det. För mig ligger prestigen i att få döma stora tävlingar.
Slutligen, varför blir man domare?
– Bra fråga. Det har jag också funderat på. Det är inte för alla. Man får ta emot kritik och får veta om man är populär eller inte. När jag var yngre dömde jag tillsammans med fem andra killar i min ålder och vi kallades för ”knatteligan”. Det var gemenskapen som höll mig kvar, men nu på senare år är den personliga utvecklingen viktigast. Jag blir mer trygg i mig själv och det är en härlig känsla när man inser att man klarar av tuffa situationer.
