PARIS. Sofia Hvenfelts OS hann knappt börja innan det var slut. Nu berättar landslagsspelaren om känslorna när drömmen gick i kras och om ett äventyr hon kommer minnas resten av livet.
– Det var såklart en jättestor besvikelse och sorg, men samtidigt så häftigt att ha fått uppleva ett OS, säger Sofia Hvenfelt.
I OS-premiären mot Norge skadade sig Nödingebördige Sofia Hvenfelt. Dagen efter kom beskedet att 28-åringen tänjt ut ett inre ledband och att hon skulle missa resten av turneringen.
– Sportsligt tog mitt OS slut mycket tidigare än vad jag hade tänkt. Det var såklart en jättestor besvikelse och sorg. Det är många och långa förberedelser inför, sedan fick jag 25 minuter på planen innan det var färdigt. Det var otroligt tufft, säger Sofia Hvenfelt och fortsätter:
– Samtidigt känner jag mig väldigt tacksam över att jag fick vara en del av OS och att jag fick springa in på planen i premiären. Det är mycket blandade känslor såhär i efterhand, säger hon.
När skadan inträffade förstod hon direkt att det inte var bra och katastroftankarna började ta överhanden.
– Men jag fick ganska snabbt reda på att korsbanden var hela och det var väldigt skönt. Det blev nästan som en liten lättnad, berättar Sofia Hvenfelt.
Vanligtvis innebär den här typen av skada att man kan vara tillbaka på planen efter 2-3 månader. Sofia hoppas att hon kan vara tillbaka igen i början av oktober.
– Ur ett handbollsperspektiv får väl det här anses som en ”bra” skada. Det var ett positivt besked att det inte var värre och gjorde det hela lite lättare att hantera, säger hon och fortsätter:
– Min pappa har alltid sagt att man kommer att skada sig som handbollspelare. Man ska bara ha lite tur med vad det är för typ av skada och när det händer. I det här fallet hade jag verkligen tur med vad det var för skada, men otur med när det hände.
Efter att ha genomfört en magnetröntgen och blivit utskriven ur landslagstruppen så var hon även tvungen att lämna OS-byn.
– Det är en policy de har, att man ska ut från byn 48 timmar efter att man skrivits ut ur truppen eller avslutat sina tävlingar, förklarar 28-åringen.
Därefter bytte Sofia roll från deltagare till åskådare. Hon mötte upp sina föräldrar som sedan tidigare hade planerat att åka ner för att heja fram dottern.
– Det blev att vi tog en vecka i Paris, mamma, pappa och jag. Vi kollade på massor av andra idrotter, var på alla handbollsmatcher och hejade fram laget från läktaren. Det var fint att kunna göra det bästa utav det och att få uppleva ett OS, berättar Sofia.
Bland annat fick hon se Truls Möregårdh städa av Cheng-Jui Kao från Taiwan i bordtennisens kvartsfinal.
– Det var väldigt roligt, det var första gången jag såg en bordtennismatch live. Sedan var vi även på Stade de France och kollade på friidrott en kväll. Det var också superhäftigt med 80 000 på läktarna och en otrolig stämning, berättar hon.
Du hann ändå uppleva OS-byn, hur var det?
– Det är som en helt egen stadsdel som byggts upp. Man bor i lägenhetshus med trappuppgångar och en jättestor ”bamba” där alla måltider serveras. Ibland kändes det litegrann som ett tv-spel, för det går runt massa vuxna människor i färglada träningskläder. Det är klart att det är jättemånga stora atleter, men där inne i byn blir det väldigt normaliserat. Man följer sitt egna schema och håller sig till de man känner.
Sofia Hvenfelts OS-debut blev inte alls vad hon hade hoppats på, men minnena från Paris kommer hon att bära med sig hela livet. Däribland minnen av en OS-by som visualiserade känslan av att idrotten verkligen fick stå i centrum.
– Jag kommer att ta med mig känslan jag hade i premiären. Under nationalsången minns jag att jag tänkte: ”Nu är det OS, jag tog mig hit, jag gjorde det”.
