För 25 år sedan föddes en pojke i Ale. Han fick namnet Marcus Högberg, men redan i tidig ålder kände han att han var annorlunda.
– Jag insåg ganska tidigt att det var något som inte stämde. Det var något som kändes fel och jag blev annorlunda bemött i skolan. De äldre eleverna var väldigt elaka och kallade mig ord som jag då inte visste vad de betydde. Det handlade om att jag var feminin, alla trodde att jag skulle växa upp och bli homosexuell. Min mamma stöttade mig väldigt mycket, men ju äldre jag blev desto värre blev mobbningen i skolan.
När Marcus, som i dag heter Mathilda, var 15 år såg hon ett tv-program om transpersoner och hon kunde efter det sätta ord på sina känslor för första gången.
– Varenda känsla blev besvarad. Jag hade från två års ålder gått runt och tyckt att det var något fel med mig. Jag såg det här programmet för tio år sedan och då var det ett helt annat klimat än i dag. Jag hade aldrig hört talas om transpersoner och jag förstod till sist att det var det jag var.
Hon berättade direkt för sin familj och kontaktade därefter sjukvården. De tre efterföljande åren präglades av läkarbesök och efter en lång utredningsprocess stod det klart att Mathilda hade beviljats könskorrigering.
– Operationen ägde rum när jag var 19 år och den var väldigt komplicerad. Det var en lång läketid och det gjorde väldigt ont, men samtidigt var jag euforisk. Det var jobbigt fysiskt, men psykiskt hade jag aldrig mått bättre. Jag var Mathilda helt och hållet. Alla pusselbitar hade hamnat rätt och det var en otrolig lycka. När jag kom hem från sjukhuset tittade jag på mig själv i spegeln och kände att jag aldrig kommer att ha några problem mer, berättar hon.
Hur var tiden efter könskorrigeringen?
– Jag berättade det aldrig för nya människor och på Facebook skrevs det ibland taskiga kommentarer. Mina nära och kära har alltid varit väldigt stöttande och det var dem som jag ville ha i min närhet – inga andra.
Två år efter operationen började Mathilda växa på sociala medier. Hennes Instagramkonto har i dag över 100 000 följare och där har ingen vetat om hennes livshistoria.
– Jag sökte en form av bekräftelse och på Instagram såg jag ut som en vanlig kvinna. Det var skönt att ingen visste om vad jag hade gått igenom. När man bor i en liten kommun som Ale vet de flesta om vem man är och människor kunde titta på mig på ett annorlunda sätt. På Instagram kunde jag bara vara Mathilda och alla behandlade mig som vem som helst, berättar hon.
Ju längre tiden gick desto mer klart blev det att Mathilda en dag skulle berätta sin hemlighet och i måndags var det dags. I sina sociala medier och i en intervju med GT öppnade hon sig.
Alekuriren pratar med Mathilda dagen efter.
– Det har varit ett hektiskt dygn med många kommentarer och mejl. 99 procent är kärlek och resten är hånfulla kommentarer, men så är det alltid. Det är en otrolig lättnad över att jag äntligen har gjort det. Jag trodde att klimatet på mina sociala medier skulle förändras och att många skulle avfölja mig, men så har det inte blivit. Snarare tvärtom, jag har fått enormt mycket kärlek och det värmer väldigt mycket, säger hon.
Varför valde du att göra det just nu?
– Jag har funderat på det här under de tre senaste åren, men jag har vacklat väldigt mycket. Jag tänkte: ”Varför är jag rädd att berätta vem jag är?” Då är det något som är fel och det bästa sättet att lösa problemet är att vara helt ärlig. När det nya året kom kände jag att jag skulle vara transparent och jag var inte rädd längre. Det finns många därute som vill, men inte vågar gå, igenom det jag har gjort och det är dem som jag vill hjälpa, säger Mathilda, som i dag lever tillsammans med sin pojkvän Christian.
– Jag har hela tiden varit ärlig mot honom. Han var den första killen som jag blev intresserad av och vi hade bara pratat i några timmar innan jag berättade sanningen. Hans reaktion hade inte kunnat varit bättre och han har stöttat mig genom det här beslutet att offentliggöra min livshistoria.
