Det var i början av juli som Andreas och Malin Zimmergren lämnade Skepplanda med sina två döttrar Ella och Lo för att bosätta sig på världens största sjukhusskepp Global Mercy.
Lokaltidningen hade kontakt med familjen när resan hade startat.
– Att träffa alla andra familjer som vi kommer spendera de kommande två åren med känns både nervöst och spännande. Det känns surrealistiskt att dessa människor som vi ännu inte känner, framöver kommer vara de som står oss närmast och kommer att vara en självklar del av vår vardag, sa Andreas då.
Nu, snart ett halvår senare, befinner de sig i Sierra Leone.
– Vi har tagit oss från förkursen i Texas till skeppet på Teneriffa för att slutligen segla till Freetown i Sierra Leone som nu är vårt hem fram till juni 2024. Ella och Lo älskar skolan ombord och Malin har blivit en del av Mercy Ships Academy som musiklärare och undervisar fyra pass i veckan, berättar Andreas, som själv trivs i sin roll som IT-chef på skeppet.
– Sedan vi kom till Sierra Leone i augusti har vi utfört operationer, påbörjat diverse utbildningar samt samarbeten med lokala sjukhus och organisationer. Det är lätt att se och räkna siffror, men det blir någonting helt annat när man får mötas öga mot öga. Vi bor i en familjehytt på däck nio och livet fylls av jobb, skola, läxor, tvätt, fika och middagar likt vardagen hemma i Sverige. Det är först när vi går ner till däck fyra till sjukhuset som vi kommer i kontakt med orsaken till varför vi alla är, att ge hopp och läkedom till de människor som behöver vår hjälp.
Malin minns särskilt när hon tog med sin äldsta dotter, Ella, till sjukhuset.
– Jag var orolig för hur hon skulle reagera och känna inför ett möte med våra patienter. Vid denna tidpunkt gjorde vi många operationer på barn och vuxna med olika typer av brännskador som läkt ihop fel och deras utseende var därför ofta annorlunda. Vad som dock hände kan jag inte beskriva som något annat än ett välsignat möte. Barnen på sjukhuset omslöt henne med sådan kärlek och började genast innesluta henne i deras gemenskap. Som en storasyster, van vid en karismatisk lillasyster som lätt hamnar i centrum, fick hon i detta ögonblick vara rummets mittpunkt. Det var ett möte fyllt med kärlek och enkelhet. Våra små patienter som ofta blir undangömda från samhället omkring dem på grund av att de ser annorlunda ut möttes av en sexårig flicka som strålade som solen över att träffa just dem, berättar hon och fortsätter:
– I hissen upp till däck nio igen står jag med min upprymda dotter och får jag höra orden “Mamma först var jag lite blyg, men sedan när vi började leka glömde jag bort att de ens hade bandage. Vi liksom bara lekte…och jag har SÅ många vänner nu. Kan vi komma hit varje dag?”
Planen är att familjen ska stanna på skeppet i minst två år.
– Det känns som att vi är precis där vi borde vara. Ibland när jag tittar ut över Freetown och alla lampor som lyser upp över kullarna som en stjärnhimmel i natten, sköljer känslan av hjälplöshet över mig. Det finns så mycket nöd och fattigdom, men om livet ombord har lärt mig något så är det att man kan vara fattig på olika sätt. Vi kan inte ana vilken betydelse och vilka ringar på vattnet som vår insats för med sig för denna nation och dess folk, jag kan bara be att det är tillräckligt, avslutar Malin.
