ÄLVÄNGEN. Det har snart gått ett år sedan Ryssland inledde den fullskaliga invasionen av Ukraina. Sedan dess har miljontals ukrainare tvingats fly
hemlandet och under 2022 kom tiotusentals ukrainare till Sverige enligt Massflyktsdirektivet. Lokaltidningen har träffat några av dem.
Sedan i höstas har en lokal i Älvängen varit deras tillfälliga hem. De 22 ukrainarna som bor här har kommit hit i olika konstellationer, från olika delar av hemlandet med den gemensamma nämnaren att de tvingats lämna allt de älskar bakom sig.
– Vi trivs här. Det är harmoniskt och alla svenskar har varit väldigt snälla mot oss, säger Iryna Sadovnyk på knagglig svenska.
I Ukraina arbetade hon som biolog på ett sjukhus och är en av de boende som hunnit lära sig bäst svenska på den korta tid som hon vistats i landet. Samtliga ukrainare som lokaltidningen pratar med berättar att de längtar efter att jobba, men en förutsättning för att det ska bli möjligt är att de lär sig språket.
Det är däremot lättare sagt än gjort – inte minst eftersom de inte har rätt till någon SFI-utbildning.
– Jag saknar att jobba, i Ukraina arbetade jag som kirurg. Min dröm just nu är att lära mig svenska så att jag kan få ett jobb inom min specialisering, berättar Viktor Kostyakov.
Både han och Iryna har faktiskt tillgång till viss svenska undervisning, via Sahlgrenska, och just nu lever förhoppningarna om att så småningom kunna börja jobba där. För de andra flyktingarna är det inte lika lätt – men trots att de inte erbjuds någon SFI-utbildning så tränar de på språket hela tiden.
Varje onsdag kommer nämligen älvängenborna Yvonne Petersson och Anne Qvarford, två frivilliga pensionärer, förbi och gör sitt yttersta för att lära ut svenska.
– Vi har tagit det vi har hittills och försökt hitta vägar att lära ut svenska, förklarar Anne Qvarford.
Tillsammans läser de svenska barnböcker, pratar, stöttar, fikar, och skrattar tillsammans. De har byggt en varm relation och blivit ett viktigt stöd för ukrainarna i en svår tid.
– De hjälper oss inte bara genom att lära oss svenska, de ger oss även ett moraliskt och känslomässigt stöd. De förstår oss utan att vi behöver använda ord. De hjälper oss att tolka kommunikationen från kommunen och med olika problem som uppstått här med el och nätverk. Jag älskar dem, säger Iryna.
Yvonne Petersson har svårt att ta in de fina orden.
– Det är verkligen ömsesidigt. De ger oss väldigt mycket tillbaka, säger hon.
Uppehållstillståndet enligt massflyktsdirektivet sträcker sig till den 4 mars. Redan nu har ukrainarna möjlighet att ansöka om förlängning och förhoppningen just nu är att det ska bli så. Även om den största drömmen av dem alla är att kunna återvända hem – till familjer och vänner.
– Vi drömmer om att kriget tar slut så att vi kan åka tillbaka till Ukraina, säger Viktoria Ravliuk.
En av de yngsta som bor här, förutom de fem barnen, är Daria. Hon är en 20-årig student som just nu genomför högskoleutbildningen till tolk, på distans.
– Jag drömmer om att få träffa mina vänner igen. Just nu befinner vi oss i olika delar av världen. Några är i europeiska länder medan andra är längre bort, som Kanada. Jag har kontakt med dem men det är inte tillräckligt. Jag vill kunna se dem och ha möjligheten att krama dem. Precis som jag brukade göra förut.
I en tid av rädsla och ovisshet är människorna här glada över att vara i säkerhet. Även om slanten från Migrationsverket, 61 kronor per dag, inte bäddar för lyx – så är de tacksamma över att ha tak över huvudet.
– Nu lever vi ett lugnt liv. Vi lär oss svenska, söker jobb och barnen går i skolan. Vi springer, tränar och pluggar. Vi har även badat i Vimmersjön flera gånger, till och med nu i januari, säger Viktor med ett skratt innan han fortsätter:
– Jag vill säga ett stort tack till hela Sverige för all hjälp som man givit och ger Ukraina.
– Sedan tar vi alla möjligheter vi får till att kommunicera med våra släktingar och föräldrar som är kvar i Ukraina. Det är svårt eftersom eftersom de inte alltid har uppkoppling, berättar Iryna.
Hur lyckas ni hålla humöret uppe?
– Vi måste tänka på framtiden. Jag ger inte upp eftersom att min dotter ser upp till mig. Vi måste tänka på våra barn, barnen är vår framtid. Om vi går runt och gråter och är oroliga så kommer de göra likadant. De tittar på oss och gör som sina föräldrar. Om vi ger upp så påverkar det även våra släktingar i Ukraina. Det viktigaste för oss är att inte ge upp, säger Viktoria Ravliuk.
