Det är sen fredagseftermiddag och Amanda Järvinen kliver in i Ledethallen. Här har hon tillbringat många timmar genom åren och hon minns tillbaka till när allt började.
– Jag skulle börja i förskoleklass och pappa följde med mig till skolan. Där fanns en broschyr från Ale Basket och jag blev direkt intresserad, berättar Amanda.
Vad var det som du fastnade för?
– Att det var en lagsport som kändes utmanande. Jag har alltid tyckt om utmaningar och basket passade mig bra.
Blott fem år efter sitt första träningspass fick Amanda en ny roll i föreningen. Som elvaåring fick hon debutera som ledare för basketskolan.
– Ja, det var tidigt, men jag fick en förfrågan som jag valde att tacka ja till och det var roligt. Jag blev sedan tränare för flickor 05-06 och det var många som till en början var tveksamma till att jag var tränare när jag var så ung, men det fungerade väldigt bra, säger hon och fortsätter:
– Jag minns särskilt en gång när motståndarlagets tränare frågade vem som tränade vårt lag och några spelare svarade: ”Hon är här, men hon är inte tränare utan vår bästa vän.” Jag blev rörd och de orden sitter fortfarande kvar.
Många bollar i luften
I dag är Amanda tränare för flickor 12-13 samtidigt som hon själv spelar i föreningens division 3-lag, men hennes starka engagemang stannar inte där. Sedan i september är 22-åringen också ordförande.
– Jag var först osäker på om jag skulle klara av det. Jag har suttit i styrelsen i olika roller sedan jag var 15 år och jag vet att man som ordförande hamnar i svåra situationer. Jag visste inte hur jag skulle kunna hantera det, men efter en övertalningsperiod valde jag att tacka ja, berättar hon.
Amanda står dock inte ensam. Som bollplank har hon bland andra föreningens tidigare ordförande: pappa Pasi.
– Han stöttar mig. Jag kan fråga honom om allt och det känns väldigt tryggt. Styrelsen har också varit tydliga med att vi gör det här tillsammans. Jag har vuxit mycket som människa under det senaste halvåret och jag trivs i rollen som ordförande, säger hon.
Hur mår klubben?
– Jättebra. Vi har kul tillsammans och vi växer i antalet medlemmar, vi börjar närma oss 350 stycken.
Vad drömmer du om nu?
– Det är en bra fråga. Jag hoppas att vi fortsätter ha många lag, och att det är frid och fröjd i föreningen. För mig har aldrig basketen i sig var viktigast, utan det är de sociala relationerna. Vår förening ska vara en trygg plats för alla som kommer hit och jag brinner särskilt för tjejerna. Jag vill att fler ska börja spela basket och komma in i en fin gemenskap.
Du är alltså tränare, spelare och ordförande samtidigt. Hur får du ihop schemat?
– Det undrar jag också. Ibland önskar jag att dygnet innehöll fler timmar, svarar hon med ett skratt.
