För sex år sedan fick Oskar Siverbo upp ögonen för äventyraren Göran Kropp och hans bergsbestigningar.
– Jag har läst en bok i hela mitt liv och det är Görans. Den är så otroligt bra och jag har länge varit fascinerad av hans liv. Jag ville också göra något som ingen annan gör, berättar Oskar.
Och den 27 juli påbörjades resan mot att förverkliga drömmen. Oskar Siverbo från Älvängen och Johannes Lagergren från Skönningared skulle genomföra en så kallad ”Kropp Challenge”.
– Utmaningen går ut på att man ska ta sig från sitt hem till foten av ett berg, bestiga berget och sedan ta sig hem igen. Det ska göras av egen kraft, berättar Oskar, 17.
– Folk i vår närhet tyckte inte att vi var kloka. De flesta trodde inte att vi skulle klara det, men vi var fullt fokuserade på att klara det, fortsätter 20-årige Johannes.
De packade sina cyklar med målet att bestiga Norges högsta berg Galdhøpiggen och under de två inledande dagarna stötte de på många motgångar.
– Jag fick många punkteringar och då började vi tvivla, men jag fick en ny slang och efter det behövde jag inte pumpa en enda gång, säger Oskar.
Efter en vecka på cykel och en bestigning på 2 469 meter var de äntligen uppe på toppen, men det blev inte riktigt som Oskar och Johannes hade tänkt sig.
– Det var ett stort antiklimax. Det tog oss fyra timmar att komma upp och vi var framme på lördagen vid 13-tiden. Vädret var helt perfekt, men det innebar att många hade tagit sig upp på toppen. Det kändes inte unikt på något sätt. Vi hade kämpat en hel vecka för att ta oss dit och där gick folk guidade turer, säger Johannes och skrattar.
– Men det var också en fantastisk känsla och en stor lättnad att vi hade lyckats ta oss dit. Det var otroligt fint på toppen. Vi lagade mat och Johannes passade även på att ta en tupplur. Vi gick upp för Galdhøpiggen ytterligare en gång tidigt på morgonen för att få vara ensamma och ta några bilder, tillägger Oskar.
Förutom Galdhøpiggen tog Oskar och Johannes sig även upp för Norges näst högsta berg, Glittertind innan de påbörjade hemresan.
– Det var jobbigt att tänka att vi hade lika långt hem på cykel, men under den första dagen cyklade vi 21 mil och allt flöt på otroligt bra. Vi fick mycket energi av det och vi satte upp olika delmål, berättar Oskar.
Exakt två veckor efter avresan och totalt 150 mil på cykel var de återigen hemma i Ale.
– Då fick jag nästan tårar av glädje och lättnad över att vi klarade det. Samtidigt hade jag en känsla av tomhet eftersom resan var över och att vi inte kommer att cykla mer, berättar Oskar.
Är det något särskilt som ni tar med er efter de här två veckorna?
– Att hela resan kändes som en kort version av livet. Ibland har du nedförsbacke och ibland går det uppåt. Det har varit en blandning av skräck, tårar och glädje, säger Johannes.
– När jag kom hem lade en kompis sin arm över min axel och sa att jag måste söka hjälp. Det var skönt att höra för jag vill gå mot strömmen och göra saker som ingen annan gör. För mig är det viktigt att man vågar följa det som man brinner för, fortsätter Oskar.
Är det här något som ni vill göra igen?
– Absolut, men då vill vi göra en ännu större resa till ett större berg.
