Det var en tisdagsförmiddag 1999 som Tudors företagsledning kallade alla anställda till ett stormöte i A-fabriken. Några hade säkert på känn vad som skulle förkunnas, för andra kom beskedet som en chock. Företagets verkställande direktör, Bo Lindvall meddelade att Tudor AB i Nol drar ner på batteriproduktionen och att 275 av de totalt 420 anställda varslas.
– Det är inget roligt besked att få som anställd, men heller inget roligt besked att lämna. Hjärtat lider, men utvecklingen i branschen tvingar oss att göra så här, sa Lindvall.
Batterifabriken etablerade sig i Nol 1914 och var på många sätt en del av Ale kommun. Företagsledningen hade varit med om att stänga ett antal fabriker, bland annat i Finland.
– Men nu fanns det inget mer att hämta. När vi fick siffrorna från koncernbolagen på vad de hade planerat att köpa från Nol förstod vi att loppet var kört, berättade Bo Lindvall.
Hans besked skakade självklart om fler än företagets anställda. En stor och stolt arbetsplats som hade försörjt många Alebor genom åren skulle försvinna. Alekuriren var på plats vid personalutgången timmarna efter det tragiska beskedet. Dystra miner och flackande blickar karaktäriserade de anställda som med tunga steg lämnade fabriken.
– Det känns tufft och mycket tungt, men det var väl inte oväntat även om jag inte trodde att så många skulle beröras av nedskärningen. Vi är många som har levt i och med företaget, sa Frank Thorén, som hade jobbat närmare 28 år på Tudorfabriken.
För fackordförande Erling Svenningsson var det en tung dag. Med tårar i ögonen mötte han press och massmedia.
– Det är fruktansvärd tragedi. Jag var tagen på sängen även om jag kände på mig att någonting skulle hända, men inte att det skulle bli sådana stora neddragningar, sa han.
I efterhand kan konstateras att företagets och samhällets gemensamma ansträngningar medförde att i princip all personal som tvingades lämna fabriken kunde gå till utbildning eller nytt arbete.
