Efter en svår separation 2009 bestämde sig Anna för att flytta hem till Göteborg igen. Ensam med två små barn behövde hon hjälp från nära och kära för att klara vardagen. Jakten på ett arbete och en lägenhet var svår. Det blev en orolig tid, inte minst för barnen. De tvingades bo på olika platser, som mest och längst hos sin syster i ett rum på 8 kvm.
– Det är inte bara att det är ont om lägenheter, en del borde inte ens få hyras ut. Vi erbjöds en fyra på Vårväderstorget och flyttade raskt in. Vi ville så gärna börja skapa ett eget hem. Nästan direkt började Samuel att hosta. Det visade sig senare att lägenheten var full av både vanligt mögel och svartmögel. Samuel som har allergiska besvär reagerade kraftigt. Vi kunde inte bo kvar och fick flytta ut redan efter tio dagar, berättar Anna.
Familjen fick återigen flytta runt på tillfälliga adresser och ofta ta sin flykt till det lilla rummet hos systern. I juli förra året ringde en bekant i Nödinge och tipsade om en lägenhet på Klöverstigen som kunde bli möjlig att hyra i andra hand.
Andrahand
– Det var en otrolig lättnad. Vi skrev ett andrahandskontrakt med Alebyggen och barnen fick börja skolan. Äntligen hade vi en fast punkt att utgå från, men det var svårt i början. Barnen har farit illa och var rädda för att ta nya kontakter. Samuel är väldigt beskyddande och rädd om mig. Han vill inte lämna mig ensam, säger Anna som tidigt fick bra kontakt med personalen på Nödingeskolan.
– De har varit ett fantastiskt stöd för oss och jag är tacksam för att de har skrivit orosanmälningar när de har upplevt att barnen inte mår bra.
Det skedde redan i januari. Vid ett läkarbesök på vårdcentralen framkom att dottern Sara hade hög frånvaro i skolan och en tilltagande ångest, ont i magen samt tryck över bröstet. Anmärkningsvärt med tanke på att flickans ålder var nio år. Distriktsläkaren skrev en anmälan till socialtjänsten efter samtalet med Sara, där just boendesituationen betonades.
Oroar sig mycket
– Barnen har oroat sig mycket över att behöva flytta igen. De har ju fått kompisar och börjat trivas. Tryggheten som de har saknat under många år har delvis återvunnits, säger Anna.
I mitten av maj kom det väntade beskedet från Alebyggen. Andrahandskontraktet går ut och lägenheten ska nu lämnas tillbaka. Anna som under hela året sökt andra boendealternativ fick panik. Ska de ännu en gång bli utan bostad? Med hänsyn till barnen informerade hon skolan som omgående skrev orosanmälningar för både Sara och Samuel. Det har skett med kurator, rektor och lärares samtycke.
Helen Auvinen är lärare på Nödingeskolan och insatt i situationen.
– Det vore förödande att rycka upp barnen som äntligen har rotat sig i sina klasser och trivs väldigt bra. Oron kring var familjen ska bo i framtiden är påtaglig hos båda barnen. De har tidigare uppvisat stora psykosomatiska besvär som vi hoppades att de skulle få slippa nu. De behöver få fortsätta känna trygghet, lugn och ro. Normalt väger kurators och rektors ord väldigt tungt. Alla har vädjat om barnens behov av att få bo kvar, berättar hon.
Anna har varit i kontakt med socialtjänsten vid flera tillfällen för att diskutera sin boendesituation, främst med tanke på barnen, och svaren har varit blandade.
Bostadslösa
– Ena stunden har de sagt att de ska hjälpa mig, i nästa andetag menar de att vi inte uppfyller kriterierna för akut hjälp. Jag talar ju både svenska och är självförsörjande. Bostadslösa barn borde väl om några vara prioriterade, undrar Anna som också har vänt sig till Alebyggen.
– De kräver att socialtjänsten styrker vårt behov, eftersom vi egentligen inte tillhör gruppen som de gör undantag för. Alebyggens vd menade att ”det här är den bittra orättvisa sanningen”. De följer sin kö- och poängpolicy. Att det är barn inblandat verkar sakna betydelse, berättar Anna upprört.
Där står familjen. Inga besked, men mycket oro. Socialtjänsten och Alebyggen har samtalat, vad som sagts är det ingen som vet.
Den 31 juli går kontraktet ut och familjen hotas då av vräkning. Ingen kan säga vart de ska ta vägen. Efter många år i kappsäck finns inga sparade pengar och inkomsterna täcker precis mat och hyra.
– Ingen verkar förstå att det råder bostadsbrist. Det finns ju ingenstans att ta vägen och det är egentligen inte mig det här handlar om. Jag kan sova i en bil eller i ett soprum, men det är mina barn jag strider för. Vart vill de att vi ska ta vägen? Måste man vara hemlös och arbetslös innan hjälpen kommer? Måste barnen få uppleva ännu ett trauma innan någon lyssnar, frågar Anna innan gråten tar över.
Ingen har tilldelats lägenheten som Anna, Sara och Samuel bor i – ännu.
Fotnot: Anna, Sara och Samuel heter egentligen något annat.
