I min generation är det många som flytt Ale. Ibland när man möter vänner från förr höjer de på ögonbrynen när man förklarar att man av helt fri vilja bor kvar. Jag kan känna mig som en grottmänniska ibland då jag aldrig bott i en stad eller utomlands. Min hemlighet är att jag faktiskt trivs väldigt bra här. Jag är uppväxt i skogen utanför Skepplanda. Flyttade hemifrån tillsammans med min partner Hampus till vår första lägenhet i Älvängen. För att sedan flytta tillbaka till Skepplanda och bor nu återigen i Älvängen. Vissa tar för givet att vi egentligen skulle vilja bo i Göteborg då vi båda arbetar där och spenderar en del ledig tid där. Men sanningen är den att vi båda trivs med att lämna våra arbetsplatser i stan och åka hem till vår lugna vrå.
Jag trivs dels för att min närmaste familj bor i Skepplanda, Nol och Alvhem. Att ha nära till dem är viktigt för mig. Men det är inte bara det. Jag tror på något som jag i mitt arbete skämtsamt kallar för ”Ale-andan”. För varje gång jag träffar människor som kommer från Ale sker det något i mötet mellan oss. Det är som att man får en tillhörighetskänsla, likt den när man träffar andra svenskar på utlandsresan. Som att man förstår varandra på ett djupare plan. För alla som bor i Ale vet hur det är att bo här, kanske till och med växa upp här. I en liten kommun där nästan alla känner alla. Där man har samma tandläkare som sin granne och veckohandlar i samma matbutik som sina gamla handbollstränare.
Det finns många härliga människor här. Jag som gillar andra människor brukar minnas fina möten. Bland annat mannen som bor i en villa längs med ett av våra promenadstråk. Då och då står han på sin balkong och frågar om man kan lägga ner hans post i en plastpåse som han virat ner från balkongen. Eller Rekesh Murad, kioskägaren, som alltid bjuder på ett leende. Jag är definitivt en nöjd stammis. Mattias som länge satt utanför gamla Ica men nu säljer Faktum utanför de ”nya” mataffärerna. Vi har alltid något att prata om. Helena som städar för Alebyggen. Hon hälsar glatt på min stora hund och ger omtänksamma råd. Som att ha en extra-mamma i huset. Kvinnan som sprang ikapp mig när jag var ute och rastade hunden. Hon älskar Rottweilers och visade upp sina fina rottis-tatueringar. Busschauffören som alltid frågade hur jag haft det på jobbet när jag arbetat kvällspass. Damen i huset som är närmare 100 år som åker iväg med färdtjänst flera gånger i veckan till sina olika aktiviteter. Senast jag träffade henne var på ”Min pappa Marianne” på medborgarhuset i Alafors. Hon gillade filmen och tyckte det var ett viktigt ämne. Hon är min idol. Lars-Olof på Norra Djurakuten som är så fin mot min hund och gärna pratar resor och böcker med mig och min familj. Vi alla, till och med hunden, gillar att åka till veterinären. När vi flyttade in där vi bor idag bjöd våra närmaste grannar, Marita och Rolf, över oss på fika. På vårt första bostadsrättsföreningsmöte kom många grannar fram och välkomnade oss till området.
Jag är förespråkare för samhällsbyggnad som främjar mänskliga möten. Med risk för att låta gammal gillar jag att sitta på terrassen och kolla på alla dem som utnyttjar parken som byggts i Älvängens ”centrum”. Allt från barnfamiljer och tonåringar till hundägare och pensionärer. Rätt så ofta ser man en och annan vuxen stå och hoppa på den där studsmattan, när de tror att ingen ser.
Men det finns såklart saker som jag inte gillar med vår kommun. De bruna vindarna som ligger som en tjock dimma över vår annars väldigt fina gemenskap. Här röstade 22,25 procent på Sverigedemokraterna i riksdagsvalet. Jag brukar trösta mig med att om många noggrant skulle läsa deras partiprogram så skulle flera välja ett annat parti. Tyvärr vet jag att det är en naiv inställning hos mig. När ett boende för ensamkommande flyktingungdomar skulle öppnas i Skepplanda var en hel del emot det. Vi var många som också var för. Vi tyckte det var kul att den tomma lokalen på torget skulle komma till användning för behövande samt att lilla Skepplanda skulle få nya unga invånare med andra livserfarenheter och kunskaper än majoriteten av oss Skepplandabor. Jag och min vän Caroline, vars mormor är aktiv i församlingshemmet, planerade hur vi tillsammans med församlingen skulle välkomna killarna med fika. Jag och grannen Nanne satte upp affischer för att sprida kärlek i området när hatet flödade hos andra. Vänner från olika delar av Ale kom på ortsmötet och delade med sig av kunskap från deras arbete med ensamkommande ungdomar. Tyvärr blev det inget boende. Kanske var det lika bra? Hur hade ungdomarna känt om de blivit bemötta med den misstänksamhet som jag mötte hos olika näringsidkare i Skepplanda? Flera med rötter i andra länder, säkert någon som flytt hemlandet, men som ändå inte var intresserade av att Skepplanda skulle få nya invånare med bakgrund i länder som Afghanistan och Eritrea.
Jag är dock övertygad om att de goda vindarna blåser starkare under kriser. Nu när coronaviruset sprids i vårt land är vi många som är beredda att hjälpa våra gamla och sjuka för att minska risken att de smittas. Jag vill uppmana er att visa den goda ”Ale-andan” och sträcka ut en hand till dem som behöver den. Handla åt de gamla, gör ärenden åt de sjuka, ge handsprit till de hemlösa och var snälla mot varandra. För mig är det nämligen just det som är ”Ale-andan”.
Annie Billingsdal
