Det är en solig eftermiddag och Erika slår sig ner vid ett bord med en kaffe i handen. Om två dagar är det årsdagen för Andreas begravning.
– Det är jobbigt att tänka tillbaka på den dagen. Jag ordnade begravningen på egen hand och det var tufft, säger hon.
Det var söndagen den 24 maj som Andreas försvann från sin första kontakt med sjukvården i Kungälv. Kort därefter påbörjades en massiv sökinsats med över 700 personer som letade efter 23-åringen. FIKK (Frivilliga Insatser vid Kris och Katastrof) inledde sökandet och därefter kopplades Missing People in.
– Uppslutningen var enorm. Hela samhället slöt sig samman, säger Hans Stigsjöö från Missing People.
– Jag känner en tacksamhet till alla som anslöt till Kungälv efter att jag vädjade om hjälp första gången och dagen efter var det över 1 000 personer som sökte efter Andreas, tillägger Erika.
Två veckor efter att Andreas försvann kom beskedet som alla hade fruktat. Räddningstjänsten fick ett drunkningslarm i Kungälv och det visade sig vara 23-åringen från Alafors som hade hittats i vattnet.
Drygt ett år senare berättar Erika om sin stora saknad efter sin son.
– Det är som att jag fortfarande ser mig själv utifrån, som att det inte är sant och det är en fruktansvärd känsla. Jag lider i dag av bland annat av posttraumatisk stress och hjärntrötthet. Ibland kommer jag in i perioder då jag är väldigt nere, men jag måste försöka hålla mig på benen för Andreas brors skull. Det är det viktigaste för mig nu. Både jag och Andreas bror saknar honom enormt mycket och vi båda arbetar dagligen med vårt mående, säger hon.
Vad gör du för att må bra?
– Jag försöker lyssna på min kropp och vara med personer som står mig nära. Min hund har också varit ett fantastiskt stöd under den här tiden. Det är skönt att gå ut med henne i skogen.
Frågorna kring vad som faktiskt hände Andreas under dagarna då han var borta kvarstår hos Erika och hon medger att det tär på henne.
– Det är svårt att inse att jag aldrig kommer att få svar på varför han hamnade i vattnet eller hur länge han låg där. Jag vet heller inte fortfarande hur han kunde smita från sjukhuset. Jag funderar fortfarande väldigt mycket på det, vilket är jobbigt, säger hon.
Erika brinner nu för att fler ska få hjälp med sin psykiska ohälsa.
– Det är många ungdomar som har det tufft med sin psykiska ohälsa och det är viktigt att personer i deras närhet hjälper dem. Ingen förälder ska behöva förlora sitt barn.
Den 7 juni i år anordnades en minnesstund i Alebacken för Andreas. Erika tänker tillbaka på sökinsatsen och det är med stor värme som hon nu riktar ett tack till alla som hjälpte till.
– Det var så oerhört många personer som var involverade i att vi skulle hitta Andreas och det värmer mitt hjärta. Jag är väldigt tacksam över allas insats, säger hon.
Läs också: ”Jag lever i förnekelse”
