Eva Carlbrand kom till världen för tidigt och hamnade i kuvös.
– Där blev jag bortglömd och fick för mycket syre. På sjukhuset trodde de att jag hade fått tumörer bakom ögonen, vilket jag inte hade. Jag fick strålning och synen försvann, berättar hon.
Eva minns tillbaka på sin barndom.
– Jag var en rackare på att klättra. Min äldre syskon tog med mig ut och min mamma var noggrann med att jag skulle kunna klara mig själv, vilket jag är tacksam för i dag, säger hon.
Under de tidiga skolåren lärde sig Eva punktskrift, som är ett komplett läs- och skriftspråk som läses med fingrarna, i stället för ögonen.
– Punktskrift lär du dig ganska fort, men du kan inte läsa lika snabbt som en seende. Ni kan skanna med ögonen och det kan inte vi göra med fingrarna på samma sätt, berättar hon.
Punktskriften, som utvecklades av franske Louis Braille redan i början av 1800-talet, utgörs av punkter stansade i papper där olika bokstäver motsvaras av en särskild kombination av utstående punkter.
– Det är uppbyggt på totalt sex punkter. Du kan använda det till allt, från att räkna till att skriva noter. Det finns olika punktskriftstabeller i världen där länder har varierande uppsättningar, berättar Eva.
I dag finns inget lagkrav på att barn- och unga med allvarliga synskador ska få undervisning i punktskrift, vilket Eva tycker är oroande.
– Det finns ingen lag som säger att blinda barn ska lära sig punktskrift. Skolorna hänvisar i stället till talsynteser, vilket innebär att dessa barn inte har ett skrivspråk. Att bara lyssna på en talsyntes och inte veta vad som står är ingen bra väg att gå. Jag har alltid vurmat och kommer alltid att slåss för punktskriftens bevarande. Utan den klarar jag mig inte, säger hon.
Läs också: Idah räds inte nya språk
