Vid entrén till Sahlgrenska Universitetssjukhuset står Viktor iklädd gröna läkarkläder. I sin hand har han ett anteckningsblock med information som kan vara viktig att få med i intervjun.
– Jag försöker att lära mig det svenska språket, men det är svårt, säger han och ler brett.
Två gånger i veckan får Viktor språkundervisning på sjukhuset.
– Det är många nya ord och det svenska språket skiljer sig mycket från mitt modersmål, men jag gör framsteg varje dag. Det är viktigt för mig att kunna prata svenska då det blir lättare att kommunicera med kollegorna här på Sahlgrenska.
Den 24 februari förra året påbörjade Ryssland sin fullskaliga invasion av Ukraina. Viktor, som då bodde i staden Melitopol, arbetade som läkare på ett sjukhus.
– Jag hade varit läkare i 27 år i mitt hemland och under morgonen den 24 februari kom ryska soldater in i staden. Dagen efter levde vi i ockupation och situationen var väldigt dålig, berättar han.
Efter fem månader valde Viktor att lämna Ukraina och han hamnade till slut i Älvängen.
– Det var svårt att lämna livet i Ukraina, men det fanns ingen annan utväg. Min fru och mina barn hade åkt till Sverige tidigare och jag ville följa efter dem.
Trots att livet drastiskt hade förändrats ville Viktor inte ge upp drömmen om att fortsätta vara läkare och i mars fick han chansen.
– Jag tror att det är viktigt för alla att arbeta, så även för mig. Tack vare organisationen ”Help Ukraine” och Sahlgrenska Universitetssjukhuset gavs jag möjligheten att få vara läkarassistent på Thoraxavdelningen.
Han trivs i de stora korridorerna på Sahlgrenska och varje dag deltar Viktor på minst två operationer.
– Det är intressant för mig att vara här. Sahlgrenska är mycket större än sjukhuset som jag jobbade på i Ukraina. Det finns även mer utrustning här, förklarar han.
Intervjun avbryts en kort stund när en patient frågar var magnetröntgen ligger. Viktor reser sig upp och visar tydligt med ena handen.
– För mig är det viktigt att hjälpa andra människor. Jag har gjort det i många år och vill gärna fortsätta att göra det, säger han.
När han kom till Sverige förra sommaren var rollerna dock ombytta.
– Då var det jag som fick mycket hjälp och det är jag oerhört tacksam för. Jag vill rikta ett stort tack till invånarna och de anställda i Ale kommun, Migrationsverket och kyrkan. Alla har varit väldigt vänliga mot oss som lämnade kriget i Ukraina.
Hur ofta tänker du på kriget?
Viktor tystnar en stund innan han svarar:
– Väldigt ofta. Det pågår hårda strider i närheten av Melitopol just nu och min mamma bor kvar där. Min fru och mina barn har åkt tillbaka till Ukraina eftersom min frus mamma har blivit sjuk, säger han och fortsätter:
– Min pappa dog i februari och det var ett svårt ögonblick i mitt liv. Jag kunde inte gå på hans begravning.
Vill du stanna i Sverige?
– Jag tror att det är bäst för mig med tanke på hur situationen ser ut i Ukraina. Jag ska ha ett språkprov snart och förhoppningsvis klarar jag det. Mina kollegor här på Sahlgrenska är underbara, jag får bara höra vänliga ord. Varje dag frågar de mig hur jag mår eller om jag behöver hjälp.
Se tv-inslaget nedan:
