Systrarna Torstensson bryter mönstret längs vägarna

Som barn hade varken Charlotte, 25, eller Lovisa, 26, några tankar på att bli lastbilschaufför. Men så blev det och idag är de båda väldigt nöjda med valet.

– När jag gick på högstadiet visste jag inte vad jag ville bli. Samtidigt hade jag många vänner som gick den linjen på gymnasiet och som trivdes med det. Då blev det så och jag är väldigt nöjd med mitt val, berättar Charlotte Torstensson.

Systern Lovisa hade däremot andra planer. Som djurmänniska studerade hon två år på Naturbruksgymnasiet i Dingle, men inför sista året tänkte hon om. 

– Jag gick en hundlinje och under sista sommarlovet fick jag panik över att det inte var så många yrkesutgångar, berättar Lovisa som då helt bytte inriktning och tog rygg på syrran.

– I och med att Charlotte gick på Transportlinjen så fick jag höra att det var en del som kunde ha med sig hundar på jobbet inom de yrkena. Då chansade jag. Jag hade aldrig haft det i tanken överhuvudtaget men det kändes som en utmaning och roligt, säger Lovisa Torstensson.

Idag, sju år efter studenten, Har de båda syskonen flyttat från barndomshemmet i Nol till egna bostäder i Älvängen. Charlotte är mamma till en tvåårig dotter och Lovisa Torstensson har tre hundar, som allt som oftast kan hänga med under arbetspassen. 

Systrarna arbetar sedan sex år tillbaka för samma företag i Kungälv. De båda jobbar natt och håller just nu på med arbetet kring Västlänken. 

Blir det aldrig ensamt under arbetspassen?

– Nej jag tycker inte det, för vill man prata med någon så går det ju alltid att ringa. På natten så har vi såklart lite färre att ringa men vi är 15 stycken, alltid samma gäng som kör. Jag har ju dels syrran men även några andra kollegor som jag kommit nära, berättar Charlotte. 

Både Lovisa och Charlotte beskriver sammanhållningen som bättre när man jobbar natt. Det är då ett kontinuerligt och mer sammansvetsat gäng som man har omkring sig. 

Annat var det i början när Charlotte som nyexaminerad skulle ut i arbetslivet, i en annars mansdominerad bransch. 

– De första tre åren var jag inte bekväm med att ta rast tillsammans folket på arbetsplasten, berättar Charlotte och utvecklar:

– Det var alltid lite gliringar för att man var tjej och jag orkade inte det. Då valde man hellre att ta rast själv på en mack någonstans eller möta upp någon om det klaffade, säger Charlotte.

Hur är det att vara kvinna i en mansdominerad bransch?

– Det är både och. Vi har varit ganska skonade med våra kollegor. Men man hör ju från kompisar som kör att det är mycket opassande skämt och vissa tror att man inte är så duktig. Man blir lite åsidosatt för att man är tjej, så man behöver alltid visa framfötterna för att man ska få en ärlig chans att visa att man faktiskt kan, säger Charlotte.

Men med åren har saker förändrats till det bättre. Charlotte tror att det dels har att göra med att hon blivit äldre och tryggare i sin arbetsroll.

– Idag tycker jag att det är det roligaste sociala man har, att tjöta med kollegorna på rasten, berättar Charlotte.

På bara några år har dessutom allt fler tjejer börjat söka sig till yrket.

– Jag tycker att det märks på jargongen. Jag pratade nyligen med en som jobbar på en gymnasieskola. Idag har de hälften tjejer och hälften killar i klassen. När vi gick utbildningen var enbart 20 procent tjejer. Det har blivit fler och fler för varje år, berättar Charlotte.

Med facit på hand rekommenderar systrarna verkligen fler till att testa på yrket som lastbilschaufför.

– Ja gud ja, om man gillar utmaningar. Kör man på dagtid är arbetet väldigt varierande. Då är den ena dagen aldrig den andra lik, förklarar Charlotte och får medhåll av storasystern.

– Jag håller med. Funderar man på det så är det bara att köra. Går man den gymnasieutbildningen så får man ju med sig körkorten också och de har man ju alltid användning av. Även om jag inte tycker att man ska gå linjen bara för att få körkorten, säger Lovisa.

Daniel Marsfeld