Budgetdebatten på måndagskvällen blev delvis ett forum för vänner av fina ord. Många av ledamöterna var överens om att framtiden bland annat handlar om tillitsbaserat ledarskap, att ta vara på medarbetarnas engagemang och skapa stimulerande miljöer för att ge verksamheterna möjligheter att nå sina mål. Hur vackert klingar inte dessa ord?
I den andra världen, verkligheten utanför fullmäktigesalen, är det inte lika roligt. Pensionärsorganisationerna rasar till exempel över de besparingar som Omsorgs- och arbetsmarknadsnämnden tvingas genomföra för att minska budgetunderskottet. Här är konsekvenserna betydligt tydligare och väldigt konkreta. Det handlar bland annat om att dra in fixartjänst, en verksamhet som hjälper äldre i hemmen med praktiska saker, likaså försvinner yttre hemtjänst.
Det är servicetjänster som många seniorer uppskattar och det är inte konstigt att pensionärsorganisationerna reagerar. Totalt sparar nämnden 2,4 Mkr på dessa förändringar, tillika försämringar. Om man sätter det beloppet i relation till kommunens totala omslutning som är närmare 2 miljarder känns det svagt och naivt att inte kunna tänka ett steg längre. Fanns det verkligen inget annat sätt att spara dessa pengar. Hur gick den här prioriteringen till? Hur lät det runt bordet när förslaget lades fram? Om nämnden inte har en budgetram som inkluderar dessa tjänster får fullmäktige tänka om. Det finns annat som är betydligt längre från kärnverksamheten som kunde väljas bort till förmån för de som varit med och byggt landet.
Jag tror absolut inte att nämnden är stolt och lycklig över att tvingas ta detta beslut som innebär konkreta försämringar för människor som har behov av extra hjälp i och utanför hemmet. Min fråga handlar bara om hur hårt kämpade man för att hitta andra alternativ? Inte i nämnden, utan i kommunen som helhet.
Isbanan i Älvängen, öppen några få veckor under vinterhalvåret, kostar 400 000 kronor. Är det rätt prioritering om vi inte kan hjälpa våra äldre med nödvändiga tjänster i vardagen? Kommunen äger dessutom en hel ishall i Bohus. Vore det inte smart att hänvisa till den? I Koalitionens budget som till sist fick majoritet i fullmäktige är isbanan borttagen. Den borde aldrig ha belastat skattebetalarna. Isbanan är ändå ett bra exempel. Jag tror det finns fler liknande utgifter som utan större katastrof hade kunnat omfördelats till förmån för omsorgen. Allt handlar om att prioritera och det är minst sagt oförskämt att låta våra äldre klä skott när budgeten haltar. Det borde vara tvärtom. Att vi börjar med att säkerställa resurserna till skola och omsorg. Blir det något kvar får de användas till kompletterande verksamheter, såsom till exempel planering, infrastruktur, näringslivsarbete, kultur och föreningsliv.
I min värld vore det en självklar prioritering. Viktigare än sex timmars arbetsdag, elbussar, konstgräs, vackra planteringar i rondeller och omfattande analyser av misslyckade projekt.
