En showman som aldrig tröttnar

Vid sitt hus i Skepplanda står Robert och snickrar på en veranda trots att solen ligger på. Han har semester från sitt jobb som resurspedagog på Lärlingsgymnasiet i Nödinge och riktar nu istället in sig mot en sommar med spelningar längs Västkusten. De flesta känner igen ”Robban” som frontfiguren i det hyllade coverbandet No Tjafs. Med sin gula basker, gröna kavaj och silvertejp på bröstvårtorna ger han alltid allt på scenen. 
– Jag är en annan person när jag är uppe på scenen. Det är inte Robert som står där, utan jag går in i en roll som jag kan gömma mig bakom och det är skönt. Andra band är sig själva medan jag kan gå ett steg till. En av styrkorna i vårt band är att jag har fått härja fritt och det är så mycket mer än bara musik när vi uppträder. Scenkläderna har alltid varit viktiga för oss, den gula baskern har alltid varit med och många tror att tejpen på bröstvårtorna är en rolig grej, men det började med att fodret i kavajen hade lossnat och det började skava, därför valde jag att sätta på tejp och på den vägen är det, säger han.

Han är dramapedagogen som en gång drömde om att bli skådespelare, men vägen ledde Robert in musiken och där är han än i dag. 
– Jag har alltid tyckt om att stå på scen och jag hade skådespelarambitioner när jag var yngre, men det misslyckades jag med och istället blev det musiken och där får jag fortfarande utlopp för mina drömmar. Man får ta emot applåder och beröm från publiken, vilket alltid är roligt. Den största skillnaden mellan då och nu är att jag inte kunde slappna av mellan spelningarna, utan jag fortsatte att försöka vara roligast även utanför scenen. Så är det inte längre, säger han och ler. 

Är det skillnad att få beröm nu jämfört med när du var yngre? 
– Det är fortfarande lika kul att få höra när någon tycker att man är bra. I början kom det ofta fram personer som sa: ”Hur kan du hoppa och sjunga samtidigt?” och ”Du är helt galen”, men jag minns särskilt en gång när någon för första gången sa att jag sjunger bra. Det var svårt att ta in och jag trodde att personen skämtade med mig, säger han.

30 år har gått sedan No Tjafs spelade för första gången och enligt Robert blev det exakt så som de fem bandmedlemmarna drömde om. 
– Vi hade inga ambitioner att vi skulle bli mer än vad vi faktiskt blev. Sedan hade det såklart varit roligt att slå igenom och köra det här på heltid, men efter ett tag insåg vi att vi är ett coverband och att vi skulle fortsätta med det så länge vi tycker det är kul. Det är svårt att få ihop fem heltidslöner på det vi gör och därför är det skönt att ha ett annat jobb som säkerhet. Det har gjort att vi har kunnat säga nej till spelningar som andra hade gett sin högra hand för eftersom vi inte har tyckt att det har passat oss och den förmånen har vi med att ha ett annat jobb vid sidan av, säger han. 

Ångrar du dig att ni inte satsade mer?
Nej, det är jätteskönt att det är som det är. Sedan hade det varit helt fantastiskt att kunna göra hits och leva på musiken, men det krävs mycket för att göra det och jag har aldrig haft det drivet. Musiken är inte allt för mig, jag har stått på scen i 30 år och kan exempelvis fortfarande bara spela gitarr vid lägerelden, inte mer än så och det säger ganska mycket eftersom jag har haft mycket tid att lära mig – men intresset finns inte. Jag lyssnar nästan aldrig på musik hemma, just nu är det bara ljudböcker som gäller. Samtidigt väntar jag fortfarande på att vi ska slå igenom, men då får någon annan jobba för det. Vi orkar inte det, säger han och skrattar. 

Tröttnar du aldrig?
– Det är klart att det kan vara tråkigt ibland, det är som vilket jobb som helst och det är framför allt resorna och tiden mellan giggen som blir värre med åren. Men det är fortfarande förbannat kul att stå på scen.
Hade du velat spela i ett annat band?
– Det hade varit kul att testa, men No Tjafs är ändå No Tjafs. Det är roligt och hemma för mig. Sedan måste man våga gå utanför ramen och det har jag gjort. Jag har bland annat sjungit på en begravning, vilket var tio gånger mer nervöst än att spela för 500 personer med No Tjafs, men att få sjunga det finaste man kan är också väldigt roligt.

Om vi sitter här om tio år, håller ni på fortfarande?
– Haha, ja vi gör väl det. Det sköna med musiken är att man kan hålla på hur länge som helst jämfört med exempelvis en fotbollsspelare som tvingas sluta när han eller hon är runt 35 år. No Tjafs är mycket hopp och studs och när jag inte längre kan göra det ska vi döpa om oss till ”Artroz”.