Kompetensförsörjning är ett ämne som Mathias Mattson brinner för. Trots att han menar att situationen i Ale kommun är relativt bra så är han orolig inför Sveriges framtid. Anledningen till oron är att bristyrkena blir allt fler samtidigt som kompetensen inom flera hantverk håller på att försvinna.
– Om vi ska komma vidare i det här landet så måste vi ha folk som arbetar med händerna. Sverige har förlitat sig på utländsk arbetskraft, men det är inte hållbart, säger Mathias Mattson, VD Pogab.
Han utvecklar och ger ett exempel.
– När kriget i Ukraina är över så kommer alla världens resurser gå till att bygga upp Ukraina. Det kommer förhoppningsvis gå ganska fort eftersom att Ukraina är ett fantastiskt land som med alla dess råvaror betyder väldigt mycket för hela världen.
Vid ett sådant läge befarar Mattsson att det kommer bli tydligt hur mycket vi i Sverige har förlitat oss på utländsk arbetskraft.
– För vilka kommer jobba med att bygga upp Ukraina? Det blir såklart folket som bor i närområdet och länderna omkring. Då blir det enklare att jobba och tjäna pengar där än i Sverige. Hälften av all arbetskraft, i alla fall i våra storstäder, kommer att åka härifrån, säger han och drar en parallell till sig själv.
– Jag själv var i Norge och arbetade under flera år på 90-talet när det inte fanns några jobb i Sverige, men vad hände när jobben kom tillbaka? Då åkte alla tillbaka tillbaka till Sverige.
Med anledningen av bristen på svenska hantverkare, och det låga intresset för yrkesutbildningarna, ställer sig Mathias Mattson frågan: ”Vem ska bygga?”
– Det är den frågan jag har ställt till politikerna. Vi pratar om att vi ska stärka Sveriges försvar och bygga skyddsrum men vem ska bygga dem? Vem ska bygga och renovera våra kommunala anläggningar? Vem ska ta hand om våra sjukhus och bygga nya lägenheter?
Oron för framtiden har resulterat i ett brinnande engagemang. Bland annat är han aktiv inom Företagarna Göteborg och via dem kom han i kontakt med riksdagsledamoten David Josefsson (M).
– Han kom in hit till mig i verkstaden och vi pratade. När jag gav min syn på situationen så fixade han ett seminarium i riksdagshuset.
Mathias samlade ihop en liten delegation och åkte upp till Stockholm för att möta beslutsfattarna.
– Vi hade med oss en plåtlåda med material som vi brukar ha med oss när vi åker ut till skolor. Riksdagsledamöterna fick lyssna på en genomgång av oss, sedan fick de hjälpa till att vika mobiltelefonhållare och visselpipor i plåt. Jag tror att de fick en förståelse för att det faktiskt är ett hantverk.
Han vill uppmuntra fler till att engagera sig om man vill få till en förändring.
– Om man sitter hemma vid köksbordet, knyter näven och tycker att allt är förjävligt så är det klart att det inte kommer att nå politikerna. Men om man går genom rätt kanaler och inte ger upp så kommer det till slut fram. Nu var det en liten plåtslagare från Älvängen som löste det här mötet, men det hade vem som helst kunnat göra.
Ett av ämnena som Mathias belyste i riksdagshuset var branschskoleförsöket. Mindre gymnasieskolor som utbildar hantverkare kanske inte har möjligheten att ha hela utbildningen där. Istället kan man som elev behöva åka till en annan stad två gånger om året för att skriva tentamen. Tidigare har det funnits stöd för skolorna för att skicka iväg eleverna och staten har täckt kostnaden. Nu är det borttaget, vilket Mathias menar inte gynnar utbildningarna.
– Ett av huvudsyftena med besöket var att få till en förändring där. Nu är det inne på regeringsnivå och på god väg att bli verklighet. Hade vi inte åkt upp till riksdagshuset och gjort de här sakerna så hade det inte ens varit uppe på bordet.
